Bye Bye
Har inga förväntningar på kommande år, vill inte bli besviken.
Nästa år skall fokus ligga på att bli mig själv, ta tillbaka mitt liv och bli stark.
Vi får se hur det går...
2 delar av samma liv...
En bättre dag...
Det blev en bra dag, jag tog mig igenom hela dagen och det kändes helt okey. Livet kändes inte mörkt, trots bristen på sömn hade jag energi. Jag försöker stanna upp och njuta av dessa dagar. Dom är viktiga för att orka ta sig igenom dom dåliga. Jag stannar upp, njuter av att känna att jag har energi och att jag faktiskt presterar något. Jag fick dessutom beröm av en kollega, egentligen en helt obetydlig sak med det värmer och jag klarade av att ta emot komplimangen, ytterligare ett tecken på att jag haft en bra dag.
Väl hemma är jag trött, jag kan klä av mig rollen som glad och pigg och tillåta mig att känna mig trött. Det är skönt, jag orkar inte hur många timmar som helst, men de timmar jag orkar är värdefulla.
Mannen har hört av sig, han lever. Jag vet inte var han tillbringat sin jul, jag är relativt säker på att han inte är nykter. Jag försöker att låta bli att tänka på det. Jag vill koppla av och fokusera på att jag haft en bra arbetsdag. I dag tänker jag hålla minnena med honom borta, idag tänker jag bara vara här och nu. Om jag lyckas är en annan sak, men idag har jag styrkan att göra ett ordentligt försök.
Vill passa på att tacka för kommentarerna som trillar in, nu senast Åsa. Jag vill även rikta min uppriktiga glädje till Cassandra som berättat om sin mamma. Till dig vill jag säga att jag har i mitt arbete sett mammor förenas med sina barn när de blivit nyktra, och det är bland de allra finaste minnena jag har från mitt arbete. Min glädje över att du står din mamma nära idag är stor!
Jag bara förstör...
Ett minne...
Vi åkte tidigt, bodde på fint hotell och vi hade planerat en mysig helg tillsammans. På fredagskvällen skulle vi på middag till goda vänner. Jag minns att vi tog en öl ganska tidigt. Jag gjorde mig i ordning och vi åkte iväg. Efter en lång vecka på jobbet minns jag att jag var ganska trött. Vi åt en fantastisk middag med fina vänner. Vi drack vin och hade väldigt trevligt. Vid midnatt återvände vi till hotellet och jag var trött, jag ville sova. Vi hade ytterligare en dag framför oss. Mannen blev sur, han tyckte jag var tråkig. Han öppnade minibaren och fortsätte dricka, han var arg för att jag ville sova. Han började bli ganska otrevlig, jag fick lyssna på hur tråkig jag var. Tillslut somnade vi. Jag minns att jag vaknade dagen efter och kände dåligt samvete. Varför orkade jag inte vara lite roligare? Tyckte inte att det var konstigt att han blivit sur och arg på mig.
Under lördagen tog vi en promenad i Gamla stan. Jag vill strosa runt och titta i de mysiga affärerna. Han ville ta en öl. Vi var inte alls överens om vad vi skulle göra. Till slut kom vi tillbaka till hotellet. Han bjöd på champange och vi åt en fantastisk middag på hotellet. Vi skulle på en show och vi åkte iväg i taxi.
Jag minns att man kunde beställa öl eller vin till pausen. Mannen beställde flera glas, rädd för att det inte skulle vara nog. Jag minns dock att showen var bra, vi skrattade och njöt. Efteråt åkte vi tillbaka till hotellet, han fortsatte dricka och jag gick och la mig.
Det jag minns mest är dock hemresan under söndagen. Vi satt på stationen och väntade på tåget. Vi var trötta, men han var även törstig. Vi tog en bit mat på en krog i närheten, han drack öl till maten, jag drack cola. Han hann med några öl innan tåget kom.
Men han var inte nöjd, han köpte vin på tåget och drack. Jag bad han sluta, skämdes inför de andra resinärerna när han började bli full. Det var söndag eftermiddag, vi satt på tåget och mannen var full. Jag var trött, tyckte han var pinsam, men han lyssnade inte. Han fortsatte dricka, kunde inte sluta.
Hemresan var hemsk, jag skämdes och jag kände mig ensam.
Ångest...
Kan inte låta bli att undra...
Jag kan inte låta bli att oroa mig över honom. Jag har tagit hand om han så länge att jag har svårt att släppa. Han ringde full häromdagen, sa att han älskade mig, bad om förlåtelse för allt han gjort, och nu är han borta. Jag vet inte var, det skrämmer mig, men jag vet där inne att det inte är mitt ansvar. Det har egentligen aldrig varit mitt ansvar, men jag tog det ändå, och det underlättade för honom.
Det är också svårt att leva med, att jag hjälpt honom att förstöra för sig själv. Jag har många gånger gjort det enkelt. Åtskilliga är de gånger jag hotat med att lämna honom, alla gånger stannade jag kvar. Tomma hot från mig och svikna löften från honom. När han nyktrat till och ångesten greppat dag i honom har jag alltid tyckt synd om honom. Mitt hjärta har brustit när jag såg hur han led. Det gjorde det svårt att lämna, det skapade dåligt samvete och det skapade alltid nya löften om att allt skulle bli bättre. Jag valde att tro på honom trots alla svek och trots tviveln jag hela tiden kände.
Men just nu, får jag stålsätta mig för att inte ta ansvar igen, ta reda på vart han är och fråga vad jag kan göra för att lindra. Jag stålsätter mig, jag tar kampen men ringer han, då kommer jag troligtvis att svara....
Svart dag..
Jag klarar inte av att göra motstånd, jag har inget försvar eller redskap som kan få det svarta att försvinna. Försöker fokusera på det roliga jag har framför mig men det känns bara som en belastning. Jag undrar vad som händer i kroppen när denna känsla kommer, vad är det som gör att vissa dagar går i svart? Jag hittar inga svar, jag vet bara att de dagar som är på detta sätt är hemska, det är inget liv att känna så här. Ändå vet jag, jag tar mig igenom även denna dag och kanske, kanske blir den bättre..
En rofylld julhandel
Jag har bestämt mig för att inte fira julen, jag har valt att sätta mig själv framför andra. Inte för att jag inte har några alternativ sedan vi separerade utan för att jag vill inte känna stress eller dåligt samvete över vart jag väljer att fira julen. Det känns som ett bra val, det är rätt beslut nu.
Jag kommer dock ta en julfika med mina små kusiner. De är de enda jag köpt julklappar till och det gjorde jag idag. Jag gick bland alla hysteriska och stressade julklappsköpare och jag njöt. Jag kände ingen stress och jag njöt av att bara gå runt och titta. Ingen ångest, ingen oro bara rofyllt. En skön känsla.
Annat var det förra året, jag insjuknade i panikångest strax innan jul. Mannen fick hämta mig på jobbet i panik då jag inte klarade av att stanna. Jag låg hemma, psykiskt helt slut. Till slut ringde jag vårdcentralen och den proffsiga sköterskan hörde hur det var ställt. Hon bokade in mig på en akuttid till jourläkaren samma dag.
Jag stod i duschen och funderade på hur jag skulle klara av att ta mig till läkaren, jag var ångestfylld och tanken att vistas bland andra var skrämmande. Jag tog mig dit, och jag möttes av en läkare som förstod. Han fick mig lugn och det blev ett bra besök. Jag fick medicin utskrivet, och han skrev även ut stesolid. Först protesterade jag, jag ville inte ha några benzopreparat men jag finns så väl vad han svarade - "det vore omänskligt av mig att inte skriva ut stesolid". Då förstod jag inte vad han menade, men kort efteråt skulle jag bli högst medveten om vad det innebar.
Jag började med medicinen och jag var säker på att mitt liv skulle återvända till det normala och att alla jag skulle bli mig själv igen. Men så blev det inte...
Julen skulle firas med svärföräldrarna men jag klarade det inte. När man börjar med sertralin som jag äter är en vanlig biverkning att man får högre ångest. Det var bara förnamnet för min del. Jag låg i sängen, klarade inte av att ta mig upp, fick fruktansvärda panikångestattacker och jag var alldeles övertygad om att min sista stund på jorden var kommen. Dagen innan julafton skulle vi försöka handla julklappar till mannens systerson som svärföräldrarna skulle hämta hos oss. Jag bestämde mig för att försöka åka med, jag ville så gärna klara av att handla. Men i affären bland alla människor grep ångesten tag i mig. Jag fick panik, trodde jag skulle svimma och mannen fick hålla i mig. Det var en mardröm. Detta var enda gången under två veckor som jag gick ut.
Jag är tacksam över att jag för ett år sedan inte visste hur det kommande året skulle bli. Jag hade inte stått ut med vetskapen om jag skulle bli sämre, jag hade aldrig klarat av det. Jag hade inte sett någon anledning till att kämpa, och jag hade troligtvis gett upp. Ångest i sig är inte dödlig, men känslan är förödande och för mig har det även inneburit en känsla av att jag förlorat mig själv. Jag vill ha tillbaka mitt liv, och idag på stan, var det nästan så att det kändes som jag var tillbaka - i alla fall för en liten stund!
Ensamhet...
Det kändes sorgligt, jag grät några tårar men framförallt minns jag att jag kände tomhet. En tomhet inom mig som jag inte greppade.
Jag har väntat på att känslan av ensamhet skall infinna sig, jag har trots allt levt med mannen i många år. Jag har inte sovit själv många gånger under dessa år och vi delade livet tillsammans. Känslan av ensamhet kommer i princip alltid vid en separation. Men jag känner ingen ensamhet, det känns lite som vanligt.
Insikten av att jag levt ensam tillsammans med honom blir påfallande. Jag försöker tänka tillbaka på hur länge det varit så? Hans förhållande till alkoholen präglade vår vardag under så många år och separationen nu innebär att vi inte längre bor under samma tak. I verkligheten lämnade han mig för väldigt länge sedan. Han valde alkoholen framför mig och lämnade mig ensam.
De sista åren försökte vi, vi gav verkligen förhållandet en riktig chans, många gånger om. Men han hade redan lämnat mig, han skulle aldrig ta mig tillbaka. Beroendet till alkoholen var alltid starkare, hans kärlek till mig inte lika självklar. Jag vet att han älskade mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen var starkare än kärleken till mig. För varje gång han drack, och under de sista åren varje återfall han tog, blev jag än mer ensam.
Jag konstaterar tyst för mig själv att jag levt ensam i vårat förhållande under många år, jag förbannar min svaghet att jag inte insett detta tidigare och jag förbannar mig själv för att jag stannade. Jag tillät mig själv att bli ensam och jag lät mig överges flera gånger. Jag stannade troget, jag var lojal och jag skyddade honom. Jag gjorde det enkelt för honom, men jag gjorde det förbannat svårt för mig själv.
det går att följa ....
Ett viktigt steg är taget...
Jag använder bloggen till att ventilera och vara sann mot mig själv. I bloggen är jag anonym och jag försöker gå på djupet med mina tankar och med mina känslor och jag försöker klä dom i ord. Jag skriver om smärtsamma minnen som dyker upp och jag lämnar ut mitt innersta till mig själv och till alla er som läser.
När jag låg vaken i natt och inte kunde hålla tankarna borta var detta något jag funderade över. Jag har gömt mig själv under så många år, jag har inte berättat för min omgivning om den verklighet jag levt i. Några få vet lite i dag efter det att jag lämnat honom. Jag tog ett beslut i natt, jag bestämde mig för att ta ett viktigt steg. Jag är inte längre helt anonym. En vän har fått min bloggadress, jag bestämde mig för att lämna ut mig fullt och ärligt till denna vän eftersom jag litar på henne. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att visa för mig själv att jag faktiskt kan lita på andra männsikor än att ge ut denna adress. Jag är glad att jag gjorde det, denna vän är en riktig vän, hon stöttar mig, hon fördömer mig inte och hon är rak och ärlig mot mig. Hon vet att jag är sjuk, hon vet en del om hur jag har levt, genom att låta henne läsa detta kommer hon få hela sanningen. Jag valde henne för att hon är hon, den bästa av dom bästa. Jag är tacksam över att hon finns, och det viktiga för mig är inte att hon läser utan att jag faktiskt tog steget, det viktiga steget att låta en annan människa stiga in i mitt innersta utan att jag tvivlar på att hon kommer att svika. Det känns skrämmande men väldigt väldigt befriande.
När sömnen sviker
Jag vaknar, tittar på klockan och ser att den är 03.30. Jag konstaterar att jag sovit 3,5 timmar. Jag suckar, vänder mig om och försöker somna om. Det är omöjligt. Tankarna finns där, ångesten kommer krypande och jag känner hur spänd kroppen är. Jag lägger handen på magen, som en hjälp att försöka andas djupare. Jag försöker slappna av men det går inte. Jag vet att brist på sömn får mig att må dåligt, det skrämmer mig och jag har svårt att slappna av. Käkarna värker, och en uns av huvudvärk mal.
Jag har många sådana nätter nu. Nätter där ångesten griper tag i mig och håller mig vaken. Jag funderar på ångesten, försker att inte vara rädd för den, bara konstatera att den finns där men att den inte är farlig. Det är svårt, jag vet att ångest inte är farligt, men den står för något. För att bli av med den måste jag finna vad den står för, jag måste vara ärlig mot mig själv och jag behöver sätta ord på vad jag känner.
Jag funderar på vad som formade mig, vad som gjort mig till den jag är. Jag minns tonåren och hur strulig den var på många sätt. Jag var ganska bråkig, umgicks med en del busar, började festa tidigt men hade också väldigt roligt. Jag minns även en på den tiden nära vän. Det var en kille som jag stod nära. Jag minns att han oroade sig för mig, han tyckte jag tog hand om alla andra men inte mig själv. Han sa att jag var typiskt en sådan tjej som skulle fastna i ett förhållande med misshandel eller något annat. Tänk va rätt han fick, hur kunde han veta det redan då? Vad var det med mig han såg så tidigt? Jag tror inte han minns detta, jag kom själv på det häromdagen. Men hans ord för ca 19 år sedan har fått mig att fundera idag. Såg han något för 19 år sedan som jag själv missade?
TACK alla ni som skrivit kommentarer till mig. Det värmer och jag förstår att vi är många där ute som gått igenom liknande saker. Cassandra, det glädjer mig att din mamma idag är nykter och att du fått tillbaka henne. Jag hoppas ni har en fin relation idag, det är du värd! Kramar till er alla...
Tårar som inte faller...
Många inlägg idag....
Ytterligare ett minne kom över mig idag, alldeles för en liten stund sedan. Min oro redan i inledningen av vårt förhållande stärktes redan inför julen 2003. Jag har förträngt det, för att slippa förstå att jag förstod redan tidigt att något var väldigt fel. Jag kommer ihåg att jag sov hos honom, det var strax före vi flyttade till en gemensam lägenhet. Jag skulle upp tidigt på morgonen för att julhandla. Han kom från jobbet, hällde upp en grogg och satte sig vid datorn. han drack mer och mer och han spelade hög musik. Jag kunde inte sova, det var omöjligt. Jag bad han sänka, jag bad han komma och lägga sig men han ville inte. Han tyckte jag gnällde och han ansåg att han hade sin fulla rätt att spela hög musik eftersom det var hans lägenhet. Den första tendensen till att han kunde bli elak när han var full hade visat sig....
Jag minns att jag på morgonen var trött, han sov fortfarande när jag gav mig ut i julhandeln. Jag var ledsen, sårad och skakad av det som skett. Jag hade sett en sida av honom som jag inte sett förut. Den skrämde mig, den fick oro känslan i magen att komma och jag minns att jag kände mig arg.
Han ringde senare, jag försökte berätta för honom hur jag kände. Han ansåg fortfarande att han inte gjort något fel. Det var väl inte så farligt att han spelade musik så att jag inte kunde sova.. det var ju tots allt hans lägenhet, jag hade kunnat gå därifrån om det inte passade.
Jag borde ha gått. I dag vet jag det, men jag valde att stanna. Jag vet inte varför. Jag vet att jag älskade honom och att det var ett av skälen att jag blundade. Men det måste finnas fler anledningar, något som har med mig att göra. Jag försöker ta reda på vad. Vad är det som gör att jag flyr tryggheten och inte tillåter mig att bli lycklig?
Allt är inte elände...
Jag har på många sätt ett rikt liv. Jag har fina vänner, en familj och framförallt en stor passion på min fritid. Jag har ett fritidsintresse genom idrotten som jag älskar. Där lägger jag ner mycket tid och engagemang. Där får jag även mycket tillbaka. När jag tänker tillbaka på de senaste åren är det faktiskt en sak jag kan känna mig stolt över. Min passion kunde han inte ta ifrån mig. Jag har aldrig någonsin gett avkall på min förening på grund av hans drickande. Livet med honom tog ifrån mig mycket, men den förening jag är en del av kunde spriten aldrig ta. Jag försakade aldrig mitt engagemang till förmån för hans drickande. Det är jag glad och stolt över. Den matchen vann jag.
Det hjälper mig även att ta mig igenom det svåra. Hade jag gett upp idrotten hade jag varit helt förlorad, då hade inget av mig funnits kvar. Idrotten berikar mitt liv, där kan jag vara mig själv fullt ut och där känner jag ingen ångest. När jag började isolera mig, slutade svara i telefonen, slutade umgås med vänner, tackade nej till alla fester, slutade gå ut och fika fanns det en sak som jag aldrig slutade med, det var mitt engagemang i idrotten. Det ger mig styrka. Jag vet att det roliga i livet går att få tillbaka. Det kommer ta tid att läka och komma vidare, men genom att sätta ord på mina känslor, skriva ner det smärtsamma och se sanningen för vad den är och framförallt sluta ljuga för mig själv kommer jag en dag att vara tillbaka. Jag kommer vinna över mig själv, och eftersom jag klarat av att bevara min passion vet jag att det går. Alkoholen har inte knockat mig, den har bara slagit ner mig och det tar tid att resa sig. Men jag kommer aldrig tillåta mig att förlora, jag kommer gå flera ronder till, jag ger mig inte, och det finns ingen chans att alkoholen hinner räkna till 10 innan jag är på benen igen!
Helene - tack för din värme. Det är skönt att veta att man inte är ensam, Kram
Natt med feber....
Tänker på julen, på de jular vi firade tillsammans. Kommer inte ihåg julen 2004, försöker minnas men jag kan inte komma på vad vi gjorde. Julen 2005 minns jag dock. Det var en sagolik jul vi firade hos hans föräldrar. En fantastisk tomte kom som även fick oss vuxna att för ett ögonblick tro på tomtens existens. Vi tillbringade julen hos hans föräldrar med en del av hans släktingar. En familj jag kom att älska högt. Jag vill bevara minnen av denna jul på detta sätt. Jag vill minnas den känslan av lycka jag minns att jag kände då. Men plötsligt kommer de andra minnena. Resan hem till hans föräldrar. Vi tog bussen, en resa på ett par timmar. Han drack hela vägen. Han fyllde petflaskor med sprit och när vi var framme var spriten slut. Vi kom sent och hans syster med respektive satt uppe och väntade på oss. Han tog en ny grogg direkt. Jag borde förstått, jag borde insett vart han var på väg.. Kanske gjorde jag det.. men jag blundade.. precis som jag kom att göra åtskilliga gånger till.
Julafton var fantastisk på många sätt. God mat och en fantastiks julstämning. Vi drack, skålade, sjöng och hade väldigt roligt. När jag ser på kort från denna dag ser jag lycklig ut. Jag ler och det syns att jag trivs. jag minns dock vem som la sig sist och vem som kom att bli fullast. När vi andra var nöjda för kvällen fortsatte han dricka. Jag tror att jag gick och la mig ensam utan honom.
Rädslan och skådespeleri
Som medberoende har jag spelat många olika roller. Jag har varit en som levt med en missbrrukande man, en som levt med en nykter man, en roll har spelats på jobbet, en annan roll har spelats med familjerna, en roll bland mina vänner, rollerna kan göras många. Det är svårt att låta bli att le lite när jag tänker tillbaka på detta då jag borde vara en utmärkt skådespelare och jag kan nästan tycka att jag förtjänar en Oscar Statyett för detta fenomenala men förödande skådespeleri.
Lotta - tack för din fina kommentar. Den gick rakt in i hjärtat, Kram
Klarade det inte...
Det var för precis 1 år sedan jag insjuknade. Jag drabbades av panikångest och som ett brev på posten kom depressionen och tillslut generell ångestsyndrom. Under detta år har jag blivit sämre hela tiden och jag medicinerar, går hos psykolog och är sjukskriven på en mindre procent. Belastningen i livet blev tillslut för stor och kropp och själ sa ifrån.
Semestern 2004 - vår första gemensamma semester. 4 härliga veckor skulle vi tillbringa tillsammans. Vi reste bort, umgicks och hade hoppats på sol. Han drack varje dag, inte en enda dag lät han alkoholen va. På något sätt hade han det dock under viss kontroll, i alla fall om man tänker på hur kommande semestrar blev. Jag minns att jag trots allt var relativt nöjd med denna semester, vädret kunde varit bättre men jag minns inte att alkoholen förstörde för oss. Men hans dryckesvanor hade förändrats. Successivt accelererade hans drickande och i samma process vande jag mig och utvecklade ett starkt medberoende..
Ångest....
Skuld
Jag blev påmind om det för en liten stund sedan. Han dricker just nu, och enligt han är det väl inte så konstigt. I samma ögonblick kom skulden tillbaka, våldsamt och hänsynslöst. Skulden ger mig ångest och den stärker depressionen jag befinner mig i. Jag funderar om skulden fick mig att stanna så länge som jag gjorde. För egentligen kan jag detta, jag jobbar med det i vardagen. Dock var inte det till någon hjälp, snarare tvärtom om, skulden och skammen förstärktes av det.
TACK Annica, för din fina kommentar. Kram tillbaka!
Dålig och tråkig?
Det tog inte många månader innan vi började bråka när vi var ute tillsammans. Bråken blev ofta jobbiga och kunde starta utan anledning. Han slog mig aldrig fysiskt, men ju mer hans drickande accelererade ju elakare blev han. Hans vänner började sluta bjuda oss på fester, även de märkte av att han inte kunde kontrollera hur mycket han drack. Jag har svårt att minnas när detta skedde jag kan bara konstatera att vi blev ganska ensamma till slut. Alkoholen gjorde att vi isolerade oss och lögnen jag levde i blev mer och mer påtaglig. Jag som inte kan ljuga blev expert på att ljuga och skydda honom.
Smärtan att tänka tillbaka gör ont, minnen kommer sakta och jag börjar bli ytterst medveten om hur illa jag gjort mig själv. Jag tänker inte bli bitter, men jag vet att jag måste ta mig igenom detta för att kunna göra mig av med det..
När förstod jag?
Det är en fråga jag ofta ställer mig. När förstod jag hur allvarliga hans problem var. Mitt tydliga minne redan i början av vårt förhållande var det första varningstecknet. Jag förträngde känslan av oro och litade inte på min magkänsla. Efter några månader byttes efter jobbet ölen ut mot sprit. Jag märkte det inte först, jag sov oftast och det tog ett tag innan jag insåg att han inte drack öl längre utan han drack sprit på kvällen efter jobbet för att som han sa, varva ner. Jag minns att jag inte gillade detta och att min magkänsla gjorde sig påmind om att något är inte som det skall.
Jag minns även de lediga helgerna. När jag ser tillbaka kan jag inte minnas en enda ledig helg han hade utan att han drack. Han tog första groggen när han kom hem på fredag eftermiddag och sedan drack han till natten när han till slut somnade. I början var det dock okey, vi gick ofta ut och åt och träffade vänner på krogen. Men jag tröttnade efter ett tag, jag ville ha lugn och ro och min önskan var att vi ibland kunde stanna hemma och vara för oss själva utan vänner och framförallt alkohol. Han förstod inte det, jag borde ju förstå att när han väl var ledig en helg ville han självklart dricka "lite". Nykter hemma med mig var inte något alternativ.
Känslan av att inte vara tillräcklig började infinna sig. Om alkoholen och krogen är roligare än mig, hur dålig och tråkig är inte jag i så fall?
Symbolisk bild
Jag älskar nallebjörnar, jag har alltid haft en barnslig kärlek till just nallebjörnar. Jag blir aldrig tillräckligt vuxen för att inte uppskatta en nalle. Denna bild är symboliskt för hur förhållandet var;
Jag älskade honom - mycket, djupt och innerligt. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta älska honom och jag trodde att vi skulle leva resten av våra liv tillsammans. Dock fanns den andra delen, när den man älskar får en att gråta och att sjunka ihop och känna sig värdelös. Varje gång han drack, vände han mig ryggen och bedrog mig med flaskan. Då kom tårarna..
Jag - en alkoholistfru?
Det började redan 2003, jag kan se tillbaka och redan då såg jag varningstecken. Vi hade precis träffats och i efterhand kommer jag ihåg att jag redan då reagerade på ditt förhållningssätt till alkoholen. Där föddes min första lögn för mig själv - jag tänkte att vi har olika synsätt på när, hur och varför man dricker alkohol. Jag gav mig själv en tyst förklaring till att förminska ditt drickande för mig själv. Denna första lögn jag skapade för mig själv är ett starkt minne som jag tänkt tillbaka på många gånger.
2010 - är jag en alkoholistfru? Nej, inte längre. Jag har precis brutit upp efter att levt i ett förhållande som medberoende i 7,5 år. Det är smärtsamt, gör ont och tankarna är många. Förträngda minnen kommer tillbaka och det gör ont. Frågorna kring hur jag fastnade i detta och varför jag inte gick tidigare mal i huvudet och jag slår hårt på mig själv. Jag har blivit bedragen av en annan - jag har varit den andra kvinnan under många år. Hur faan blev det så här? Alkoholen segrade och jag hade aldrig chansen att vinna..
