Ensamhet...
Det är ungefär 3 veckor sedan han flyttade. Han och en vän till honom bar ut de saker från vårt gemensamma hem som han skulle ha. Garderoben med alla hans kläder tömdes och väggar gapade tomma efter att tavlor var borttagna. Jag kom hem när de bar de sista sakerna, jag höll mig lite på avstånd och betraktade. 7,5 år av mitt liv var på väg ut genom dörren och occh jag visste att när dörren stängdes, stängdes den för alltid. Han lämnade nyckeln på bordet och sedan var han borta.
Det kändes sorgligt, jag grät några tårar men framförallt minns jag att jag kände tomhet. En tomhet inom mig som jag inte greppade.
Jag har väntat på att känslan av ensamhet skall infinna sig, jag har trots allt levt med mannen i många år. Jag har inte sovit själv många gånger under dessa år och vi delade livet tillsammans. Känslan av ensamhet kommer i princip alltid vid en separation. Men jag känner ingen ensamhet, det känns lite som vanligt.
Insikten av att jag levt ensam tillsammans med honom blir påfallande. Jag försöker tänka tillbaka på hur länge det varit så? Hans förhållande till alkoholen präglade vår vardag under så många år och separationen nu innebär att vi inte längre bor under samma tak. I verkligheten lämnade han mig för väldigt länge sedan. Han valde alkoholen framför mig och lämnade mig ensam.
De sista åren försökte vi, vi gav verkligen förhållandet en riktig chans, många gånger om. Men han hade redan lämnat mig, han skulle aldrig ta mig tillbaka. Beroendet till alkoholen var alltid starkare, hans kärlek till mig inte lika självklar. Jag vet att han älskade mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen var starkare än kärleken till mig. För varje gång han drack, och under de sista åren varje återfall han tog, blev jag än mer ensam.
Jag konstaterar tyst för mig själv att jag levt ensam i vårat förhållande under många år, jag förbannar min svaghet att jag inte insett detta tidigare och jag förbannar mig själv för att jag stannade. Jag tillät mig själv att bli ensam och jag lät mig överges flera gånger. Jag stannade troget, jag var lojal och jag skyddade honom. Jag gjorde det enkelt för honom, men jag gjorde det förbannat svårt för mig själv.
Det kändes sorgligt, jag grät några tårar men framförallt minns jag att jag kände tomhet. En tomhet inom mig som jag inte greppade.
Jag har väntat på att känslan av ensamhet skall infinna sig, jag har trots allt levt med mannen i många år. Jag har inte sovit själv många gånger under dessa år och vi delade livet tillsammans. Känslan av ensamhet kommer i princip alltid vid en separation. Men jag känner ingen ensamhet, det känns lite som vanligt.
Insikten av att jag levt ensam tillsammans med honom blir påfallande. Jag försöker tänka tillbaka på hur länge det varit så? Hans förhållande till alkoholen präglade vår vardag under så många år och separationen nu innebär att vi inte längre bor under samma tak. I verkligheten lämnade han mig för väldigt länge sedan. Han valde alkoholen framför mig och lämnade mig ensam.
De sista åren försökte vi, vi gav verkligen förhållandet en riktig chans, många gånger om. Men han hade redan lämnat mig, han skulle aldrig ta mig tillbaka. Beroendet till alkoholen var alltid starkare, hans kärlek till mig inte lika självklar. Jag vet att han älskade mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen var starkare än kärleken till mig. För varje gång han drack, och under de sista åren varje återfall han tog, blev jag än mer ensam.
Jag konstaterar tyst för mig själv att jag levt ensam i vårat förhållande under många år, jag förbannar min svaghet att jag inte insett detta tidigare och jag förbannar mig själv för att jag stannade. Jag tillät mig själv att bli ensam och jag lät mig överges flera gånger. Jag stannade troget, jag var lojal och jag skyddade honom. Jag gjorde det enkelt för honom, men jag gjorde det förbannat svårt för mig själv.
Kommentarer
Trackback
