alkoholistfru

Jag har på många sätt ett rikt liv. Jag har fina vänner, en familj och framförallt en stor passion på min fritid. Jag har ett fritidsintresse genom idrotten som jag älskar. Där lägger jag ner mycket tid och engagemang. Där får jag även mycket tillbaka. När jag tänker tillbaka på de senaste åren är det faktiskt en sak jag kan känna mig stolt över. Min passion kunde han inte ta ifrån mig. Jag har aldrig någonsin gett avkall på min förening på grund av hans drickande. Livet med honom tog ifrån mig mycket, men den förening jag är en del av kunde spriten aldrig ta. Jag försakade aldrig mitt engagemang till förmån för hans drickande. Det är jag glad och stolt över. Den matchen vann jag.

Det hjälper mig även att ta mig igenom det svåra. Hade jag gett upp idrotten hade jag varit helt förlorad, då hade inget av mig funnits kvar. Idrotten berikar mitt liv, där kan jag vara mig själv fullt ut och där känner jag ingen ångest. När jag började isolera mig, slutade svara i telefonen, slutade umgås med vänner, tackade nej till alla fester, slutade gå ut och fika fanns det en sak som jag aldrig slutade med, det var mitt engagemang i idrotten. Det ger mig styrka. Jag vet att det roliga i livet går att få tillbaka. Det kommer ta tid att läka och komma vidare, men genom att sätta ord på mina känslor, skriva ner det smärtsamma och se sanningen för vad den är och framförallt sluta ljuga för mig själv kommer jag en dag att vara tillbaka. Jag kommer vinna över mig själv, och eftersom jag klarat av att bevara min passion vet jag att det går. Alkoholen har inte knockat mig, den har bara slagit ner mig och det tar tid att resa sig. Men jag kommer aldrig tillåta mig att förlora, jag kommer gå flera ronder till, jag ger mig inte, och det finns ingen chans att alkoholen hinner räkna till 10 innan jag är på benen igen!

Helene - tack för din värme. Det är skönt att veta att man inte är ensam, Kram