alkoholistfru

Jag undrar vad han gör, vart han är och hur han mår. Jag vet att han druckit, men jag vet inte vart han är. Funderar över om han är hos sina föräldrar och firar jul eller om han återigen hamnat på sjukhuset för avgiftning. Jag undrar vem som tagit hand om honom, vem har sett till att han får mat och snus. Vem finns hos han under de dagar ångesten är så stark att han inte tror att den skall försvinna. Jag funderar över om han får mindre ångest nu när han nyktrar till, nu när inte jag finns där, sviken, liten och ledsen. Hans ångest över att han svek mig varje gång han drack var det svåraste sa han alltid. Nu slipper han den, undrar om han har det lättare?

Jag kan inte låta bli att oroa mig över honom. Jag har tagit hand om han så länge att jag har svårt att släppa. Han ringde full häromdagen, sa att han älskade mig, bad om förlåtelse för allt han gjort, och nu är han borta. Jag vet inte var, det skrämmer mig, men jag vet där inne att det inte är mitt ansvar. Det har egentligen aldrig varit mitt ansvar, men jag tog det ändå, och det underlättade för honom.

Det är också svårt att leva med, att jag hjälpt honom att förstöra för sig själv. Jag har många gånger gjort det enkelt. Åtskilliga är de gånger jag hotat med att lämna honom, alla gånger stannade jag kvar. Tomma hot från mig och svikna löften från honom. När han nyktrat till och ångesten greppat dag i honom har jag alltid tyckt synd om honom. Mitt hjärta har brustit när jag såg hur han led. Det gjorde det svårt att lämna, det skapade dåligt samvete och det skapade alltid nya löften om att allt skulle bli bättre. Jag valde att tro på honom trots alla svek och trots tviveln jag hela tiden kände.

Men just nu, får jag stålsätta mig för att inte ta ansvar igen, ta reda på vart han är och fråga vad jag kan göra för att lindra. Jag stålsätter mig, jag tar kampen men ringer han, då kommer jag troligtvis att svara....