alkoholistfru

Ångesten med den konstanta känslan av oro tog sitt grepp om mig idag. Jag fick lämna jobbet och bege mig hem. Jag har svårt att koppla av och ångesten är svår att hantera tillsammans med andra männsikor. Jag fullkomligt hatar känslan, och att bli tvungen att lämna jobbet känns som ett riktigt nederlag.

Det var för precis 1 år sedan jag insjuknade. Jag drabbades av panikångest och som ett brev på posten kom depressionen och tillslut generell ångestsyndrom. Under detta år har jag blivit sämre hela tiden och jag medicinerar, går hos psykolog och är sjukskriven på en mindre procent. Belastningen i livet blev tillslut för stor och kropp och själ sa ifrån.

Semestern 2004 - vår första gemensamma semester. 4 härliga veckor skulle vi tillbringa tillsammans. Vi reste bort, umgicks och hade hoppats på sol. Han drack varje dag, inte en enda dag lät han alkoholen va. På något sätt hade han det dock under viss kontroll, i alla fall om man tänker på hur kommande semestrar blev. Jag minns att jag trots allt var relativt nöjd med denna semester, vädret kunde varit bättre men jag minns inte att alkoholen förstörde för oss. Men hans dryckesvanor hade förändrats. Successivt accelererade hans drickande och i samma process vande jag mig och utvecklade ett starkt medberoende..