alkoholistfru

Den sitter djupt där inne, den vill inte komma fram. Vet inte om det beror på att jag inte är redo, redo att släppa fram gråten och släppa taget. Jag har spillt många tårar, floder har trillat ner för kinderna genom åren. Men nu, nu när jag äntligen går vidare är det stopp. Tårarna faller inte, jag känner hur det bränner bakom ögonlocken, jag känner det onda i magen, jag slår på mig själv men jag släpper inte ut det. Det är stopp, totalstopp. Jag vet att gråt är förlösande, jag vill känna känslan av att att börja läka, att börja se på mig själv med ett självklart värde. Men det är svårt, så förbannat svårt, när man gjort sig själv så illa som jag gjort. Jag kan inte klandra dig för allt. Jag hade hela tiden en val att lämna dig, jag stannade och jag måste ta mitt ansvar i det. Jag kan inte bara klandra dig. Jag är arg, arg på dig, arg på mig själv, arg på allla jag insett förstod men inte sa något, jag är arg över att våra drömmar splittrades på grund av alkoholen. Jag är så fruktansvärt arg. Kankse är det ilskan som måste försvinna och ersättas av gråten? För jag sörjer också, sörjer över alla våra misslyckanden, sörjer över att trots att vi kämpade förlorade vi, sörjer att jag förlorade mig själv, jag sörjer min kärlek tíll dig. Det gör ont, så förbannat ont.....