alkoholistfru

Ibland ser jag mitt förhållande på det sättet. De första åren från 2003 och framåt ökade mannes drickande för varje dag. Jag såg, jag förstod och jag förträngde. Tidig på våren 2008 kom till slut ett genombrott. Mannen började själv inse att hans drickande inte på något sätt var varken normalt eller hälsosamt. Jag minns det ganska tydligt, mannes drickande hade nått helt nya nivåer och vid detta tillfället var jag bortrest. Jag minns att de ringde från jobbet och undrade var han var eftersom han inte kommit. Jag ringde hem flera gånger men ingen svarade. Oron grep tag i mig och jag minns att det första jag tänkte på inte var att det skett en olycka, utan att mannen drack. Det visade sig stämma. För första gången hade mannen stannat hemma från arbetet, alldeles för berusad för att ta sig dit. Han fortsatte sedan att dricka under flera dagar och när jag var tillbaka hemma var han helt färdig. Efter denna händelsen gick mannes drickande över i ett period drickande. Stunder av nykterhet kom att varvas med flera dagars drickande. Min tillvaro blev oförutsägbar och jag levde i en ständig rädsla för att han skulle återfalla. Jag tror att alla gånger, och dom har varit flera, när han återfallit har jag känt det på mig. Jag blev en expert på att känna när det var dags. Jag har funderat mycket på vilka av dessa två delarna som var bäst eller sämst. Jag har ännu inte funnit något svar...