alkoholistfru

Känslan av att inte räcka till sitter djup inom mig. Känslan visar sig i alla möjliga situationer. Trots att jag egentligen vet att alkoholen var problemet och att det inte hade med mig att göra, det var inte MIG det var fel på så har jag svårt att känna känslan av det är så. Förnuftet säger mig att det inte är jag som är dålig, tråkig eller orsak till hans drickande men att få ner det till en känslomässig nivå är oerhört svårt. Jag tvivlar på mig själv, kan till och med ibland känna att jag förtjänar det. Känslan av att inte duga är påtaglig och svår att skaka av sig.

Det tog inte många månader innan vi började bråka när vi var ute tillsammans. Bråken blev ofta jobbiga och kunde starta utan anledning. Han slog mig aldrig fysiskt, men ju mer hans drickande accelererade ju elakare blev han. Hans vänner började sluta bjuda oss på fester, även de märkte av att han inte kunde kontrollera hur mycket han drack. Jag har svårt att minnas när detta skedde jag kan bara konstatera att vi blev ganska ensamma till slut. Alkoholen gjorde att vi isolerade oss och lögnen jag levde i blev mer och mer påtaglig. Jag som inte kan ljuga blev expert på att ljuga och skydda honom.

Smärtan att tänka tillbaka gör ont, minnen kommer sakta och jag börjar bli ytterst medveten om hur illa jag gjort mig själv. Jag tänker inte bli bitter, men jag vet att jag måste ta mig igenom detta för att kunna göra mig av med det..