alkoholistfru

Jag önskar jag tänkte så under åren med mannen. För varje dag med alkohol dog en del av mig och mitt värde som människa fick sig en törn. Det är lätt att tänka och tycka att det bara är att släppa och gå vidare, men för mig är det inte riktigt så enkelt. Bortsett från mitt dåliga mående känner jag att det är viktigt att hitta någon form av förklaring till varför jag stannade. Egentligen kanske inte varför jag stannade, utan varför jag inte anser mig själv vara värd något bättre. Det är inte främst för att släppa och gå vidare utan för att undvika att hamna i liknande situation. Det är därför jag så förtvivlat söker efter svar. Min psykolog hjälper mig att bena ut en hel del mönster i mitt liv, och det behöver jag. Jag behöver förstå vad det är som gör att jag utan att tveka ställer upp för andra men att jag sällan eller aldrig ställer upp för mig själv. Jag behöver veta varför jag likt ett litet barn skriker efter trygghet och vad det svarta inom mig kommer ifrån. Jag behöver förstå att världen inte bara är ond och att det finns goda och pålitliga människor. Det är mycket jag behöver förstå, och så lite som jag just nu vet.

I dag är ingen bra dag, som vanligt känns det redan när jag vaknar. Mörkret är total, det omsluter mig och jag ser inget ljus. Jag försöker motivera mig och tänka att det går över, att ljuset snart kommer fram. Klockan var 05.00 när jag vaknade, omöjligt att somna om. Tröttheten är påtaglig och viljan att göra något är som bortblåst.
I fredags var jag på middag, jag hade roligt och människorna som var på festen är fantastiska. Jag tror att reaktionen kommer nu. Jag orkar inte fullt ut. Trots att jag hade roligt tar det mycket energi att att vara med många människor. Konsekvensen ser jag idag. Jag är trött, less och känner inte för att göra något av denna dag. Jag tänker att det är märkligt, jag borde få energi när jag är med andra och har roligt, men för mig är det tvärtom. Ångesten finns där, den håller mig i sitt grepp och får kroppen att spänna sig så att det gör ont. Ångesten håller mig vaken fast det jag helst skulle vilja är att sova.

Jag kom hem från jobbet, det var fredag klockan var ca 16.00. Du var hemma, du dammsög och groggen var upphälld. Du var redan irriterad på mig. Du fräste åt mig, jag gick undan. En stund senare planerade vi maten. Du lagade mat, fantastik god mat. Du fortsätte dricka grogg och jag satt framför teven eller datorn. Till maten drack jag läsk eller vatten, du drack grogg. Efter maten satte du dig vid datorn, du hade ingen ro att sitta med mig vid teven. Musik spelade, glaset var fullt och du började bli påtagligt full. Ca 22.00 gick jag och la mig, orkade inte se på dig. Jag kollade på teve i sovrummet, omöjligt att somna. När jag var på väg att somna hörde jag dig börja sjunga, med ett ryck satte jag mig upp. Jag försökte slappna av och somna igen, men plötsligt sjöng du igen, musiken var så pass hög att trots att du hade hörlurar hörde jag ända in i sovrummet vilken musik du spelade. Jag kände den pyrande irritationen komma. Jag stiger upp, ber dig vara tyst och sänka, jag vill sova. Du tittar på mig med glansig blick, du är full, väldigt full. Du skrattar och viftar åt mig att jag skall gå.

När klockan är 01.00 ungefär, kommer du in i sovrummet. Full frågar du mig varför jag är så jävla tråkig, varför jag aldrig vill sitta med dig och dricka vin. Jag är så tråkig. Du kan knappt stå på benen. Jag ber dig lämna mig ifred. Du blir arg, börjar säga elaka saker. Jag ber dig återigen att lämna mig ifred. Du säger att du skall gå, att du inte vill ha mig, att det är över, över för alltid. Jag är en jävla sockärring.. Jag är tråkig. Du frågar om jag är homosexuell eftersom jag aldrig vill vara med dig. Du säger en massa elaka saker och flera gånger ber jag dig gå. Du gapar och skriker. Tillslut går du. Klockan är 02.30 och jag skall försöka somna. Jag har kastat ut täcke och kudde till det tredje rummet. Jag vill inte att du skall sova med mig. Du är alldeles för full, jag känner bara avsmak. När klockan är 04.00 kommer du in igen. Samma visa, du gapar, skriker och är elak. Du slänger dig i sängen och jag ber dig gå. Men du går inte, så jag väljer att lämna rummet och gå till det tredje rummet. Det tar 10 minuter sedan kommer du efter mig. Så här håller det på. Tillslut är klockan 06.00 och du har äntligen däckat av. Då får jag sova. En typisk fredag hemma hos oss, en fredag som efter ett tag blev vilken dag som helst....

Jag har inte längre någon kontakt med mannen. Jag har inte hört något från honom sedan en månad tillbaka ungefär. Jag vill ha det så, jag vill inte ha någon kontakt. Jag är glad över att han lämnar mig ifred. Jag känner ingen rädsla över att jag skulle ta tillbaka honom eller att jag skulle börja ta ansvar för honom igen. De sista månaderna har jag mer och mer insett hur illa jag gjorde mig själv i förhållandet med honom och vilka konsekvenser det fått för mig. Trots det vill jag inte ha någon kontakt med honom, minnena av alla svek är alldeles för starka och jag mår bättre av att kontakten är bruten.

Dock finns det en sak som sårat mig. Jag vet inte varför jag känner mig sårad och för den delen faktiskt arg. Jag har fått reda på att mannen pratar illa om mig. Jag vet inte riktigt vad han har sagt men jag vet att han har pratat illa om mig. Jag kan inte låta bli att tycka att det är orättvist. Han kan få känna sig sårad och arg på mig, det är okey, men att prata illa om mig efter allt han själv gjort känns inte rättvist.

Sedan jag lämnade honom har jag inte pratat illa om honom över huvudtaget. Jag vet att han är en snäll person och att det är hans beroende till alkoholen som gör han till den elaka och destruktiva person han var. I nykter tillstånd var han snäll, väldigt snäll. De i min närhet jag pratat med om hans beroende vet detta. Fokus i samtalen handlar mer om hur jag stod ut, och vad som gjorde att jag tillät mig själv att bli behandlad på det viset, jag har aldrig pratat om att han är en elak människa som gjorde det han gjorde mot mig för att han på något sätt medvetet ville göra mig illa. Jag bär på så många hemligheter om vad han har gjort och sagt till mig, inga trevliga hemligheter. Men jag har valt att på ett sätt fortsätta skydda honom då han utan alkohol när han är sig själv faktiskt är en väldigt fin människa.

Därför gör det ont, att få reda på att han valt att prata illa om mig. Det handlar inte om att jag vill att han skall känna tacksamhet över allt jag gjorde för honom, inte heller att han skall känna att han står i skuld till mig för att jag ställt upp. Dock önskar jag att han kan låta även mig vara mänsklig med fel och brister.

Det känns som att jag tar avsked. Jag säger adjö till den naiva, godtrogna och ofta snälla person jag varit. Jag kommer inte längre att öppna mitt hjärta, jag tänker inte släppa in någon. Jag kommer inte lita på någon och jag kommer inte alltid att ställa upp. Jag tänker tro det värsta innan annat är bevisat och med misstänksamma ögon kommer jag kritiskt granska människor jag möter. Jag tänker fortsätta spela rollen som glad och positiv och frågar ni mig hur jag mår kommer svaret vara strålande. Jag skall ta på mig en mask, jag har burit den förut och jag skall bära den igen. Likt en skådespelare på dramaten skall jag se mitt liv med andra männsikor som ett arbete. Jag skall spela huvudrollen och jag skall tjäna på det. När jag kliver ut genom min dörr kommer ridån att gå upp och ner jag kliver in i mitt hem igen kommer ridån att sänkas. Jag skall applodera mig själv för alla de gånger jag stått på scen och spelat min roll, för varje gång ingen klarat av att sänka min gard. Detta är mitt nya jag, men jag vill bli ihågkommen för den jag var...

Det kom in två nya människor i mitt liv. En stor och en liten. Likt en stormvind blåste de tag i mitt hjärta och höll det vinande i sitt grepp. Den lille var något alldeles extra, en liten person men med ett stort inre. Han kom att betyda allt på väldigt kort tid. Den store var också speciell, men han är vuxen och får själv ta sitt ansvar. Den lille däremot, han är ett barn, en underbar pojk som greppade mitt hjärta och det var fullkomligt omöjligt att värja sig.
Men stormvindar beddarar alltid till slut, och även denna vind ebbade ut. Den store valde att låta stormen föra honom vidare, han tog med sig den lille och i stormens förödelse står jag ensam kvar.

Jag öppnade mitt slutna hjärta och lät de komma in, jag valde att försöka på nytt fast jag inte var redo. Jag har återigen bekräftat mig själv med att jag inte duger och att jag inte kan skapa lycka varken för mig själv eller för andra. Jag har en del att fundera på, en läxa att göra och jag måste läka. Precis just nu har mitt hjärta brustit...

Till den Lille;
Jag gråter för att jag mist dig, men jag är glad över att fått träffa dig.
Du är det finaste någon skapat på denna jord, och jag önskar jag fått se dig växa upp.
Jag är ledsen över att vi vuxna inte klarade av det bättre än vad vi gjorde, inget av det är ditt fel.
Du skapade glädje och spred kärlek och den korta tid du var hos mig kommer jag alltid att minnas med ett leende. Låt aldrig någon få dig att känna att du är värdelös eller att du inte kan. Du klarar precis allt du vill.
Låt inte någon bestämma vad du skall känna, dina känslor är dina och du har rätt att känna det du gör.
Glöm inte att när du känner dig rädd, ensam, ledsen eller saknar självförtroende, blunda och tänk på mig, jag kommer känna det och tänka på dig och ge dig styrka.

Jag sa aldrig att jag älskade dig, men jag är säker på att du förstod!

Jag har svårt för begreppet att vara stark. Jag får ofta höra det, att jag är så stark. Själv har jag aldrig sett mig själv på det sättet. Efter att levt i ett medberoende under många år utan att berätta för någon har för mig inte varit ett tecken på styrka, utan snarare tvärtom, en svaghet. Mina svårigheter att ta hjälp av andra när jag mår dåligt och framförallt vara ärlig mot omgivningen om hur det är och hur jag mår är för mig inte att vara stark. För mig är detta en svaghet. Dock har jag fått en annan bild över att vara stark. Min psykolog har gett mig en hel del värdefulla tankar om begreppet styrka som jag kan känna igen mig i.

Jag ser tillbaka på mitt liv, jag backar bandet många år bakåt och jag kan med hjälp av psykologen se att min person att vara stark formade mig tidigt. Hade jag inte haft en viss styrka hade jag inte överlevt, och hade jag levt hade mitt liv troligen varit en stor misär. Styrkan hos mig ligger i att jag alltid har överlevt, jag har trots allt skapat mig ett liv med utbildning, bra jobb, vänner och ett stort engagemang på min fritid. Det är starkt, det kan även jag se. Men att upprätta denna sida av mig själv hela tiden är förödande. Att hela tiden kämpa för att bilden inte skall rämna tar kraft och energi. Fortfarande är det väldigt få personer som vet att jag är sjuk, eller hur mitt liv med mannen har varit. Jag kan inte berätta för då kanske bilden av mig själv förändras. Men nästa fundering är om det skulle vara så farligt? Varför skulle inte jag kunna få visa mig ledsen eller sårbar? Vad är det som gör att jag inte kan tillåta mig själv att vara helt ärlig med vem jag är? Min psykolog påminner mig varje gång att jag inte får döma mig själv så hårt. Jag vet att hon har rätt, men det är svårt, så förbannat svårt.

Den senaste tidens händelser kan väl beskrivas just med ordet cirkus. Jag bestäde mig för att arbeta med mig själv, tänka på mig själv och försöka resa mig upp. Det fungerade inte. Jag kastade mig in i en känslomässig berg och dalbana med mönster som liknade mannens. Alkohol har inte varit inblandat men tillvaron med samma oförutsägbarhet har präglat senaste månden. Helgen gav mig dock ett break och idag vet jag vad jag måste göra. Jag håller på att avsluta något, något som var väldigt viktigt och kanske hade kunnat bli något väldigt bra. I en annan tid vid ett annat tillfälle hade det blivit bra, men inte nu. Det går inte. Min ork att kämpa och stå upp för mig själv finns inte där, jag vet inte heller om den skall behöva finnas. Jag lägger mig platt i stället, håller huvudet högt och vägrar falla ner i en gyttja av intriger och falskhet. Jag behöver lugn och ro, jag behöver vila och ha starkt fokus på mig själv. Jag måste bara hitta mitt egna värde och känslan av att duga. Någon gång, någon annanstan vid en annan tidpunkt hade livet säkert varit riktigt fint.