alkoholistfru

Jag vaknar, tittar på klockan och ser att den är 03.30. Jag konstaterar att jag sovit 3,5 timmar. Jag suckar, vänder mig om och försöker somna om. Det är omöjligt. Tankarna finns där, ångesten kommer krypande och jag känner hur spänd kroppen är. Jag lägger handen på magen, som en hjälp att försöka andas djupare. Jag försöker slappna av men det går inte. Jag vet att brist på sömn får mig att må dåligt, det skrämmer mig och jag har svårt att slappna av. Käkarna värker, och en uns av huvudvärk mal.

Jag har många sådana nätter nu. Nätter där ångesten griper tag i mig och håller mig vaken. Jag funderar på ångesten, försker att inte vara rädd för den, bara konstatera att den finns där men att den inte är farlig. Det är svårt, jag vet att ångest inte är farligt, men den står för något. För att bli av med den måste jag finna vad den står för, jag måste vara ärlig mot mig själv och jag behöver sätta ord på vad jag känner.

Jag funderar på vad som formade mig, vad som gjort mig till den jag är. Jag minns tonåren och hur strulig den var på många sätt. Jag var ganska bråkig, umgicks med en del busar, började festa tidigt men hade också väldigt roligt. Jag minns även en på den tiden nära vän. Det var en kille som jag stod nära. Jag minns att han oroade sig för mig, han tyckte jag tog hand om alla andra men inte mig själv. Han sa att jag var typiskt en sådan tjej som skulle fastna i ett förhållande med misshandel eller något annat. Tänk va rätt han fick, hur kunde han veta det redan då? Vad var det med mig han såg så tidigt? Jag tror inte han minns detta, jag kom själv på det häromdagen. Men hans ord för ca 19 år sedan har fått mig att fundera idag. Såg han något för 19 år sedan som jag själv missade?

TACK alla ni som skrivit kommentarer till mig. Det värmer och jag förstår att vi är många där ute som gått igenom liknande saker. Cassandra, det glädjer mig att din mamma idag är nykter och att du fått tillbaka henne. Jag hoppas ni har en fin relation idag, det är du värd!  Kramar till er alla...