Ett viktigt steg är taget...
För andra kanske helt självklart, men för mig väldigt svårt. Jag har svårt att öppna mig och släppa in någon fullt ut, jag kan känna tilltro till andra människor men jag känner alltid ett uns av tvivel för att fullt ut kunna lita på någon. Detta är en känsla jag bär på och stämmer egentligen inte alls överens med verkligheten. Jag vet att några av mina nära vänner aldrig skulle svika ett förtroende jag gett, ändå sitter det djupt inom mig och jag har svårt att vara helt öppen.
Jag använder bloggen till att ventilera och vara sann mot mig själv. I bloggen är jag anonym och jag försöker gå på djupet med mina tankar och med mina känslor och jag försöker klä dom i ord. Jag skriver om smärtsamma minnen som dyker upp och jag lämnar ut mitt innersta till mig själv och till alla er som läser.
När jag låg vaken i natt och inte kunde hålla tankarna borta var detta något jag funderade över. Jag har gömt mig själv under så många år, jag har inte berättat för min omgivning om den verklighet jag levt i. Några få vet lite i dag efter det att jag lämnat honom. Jag tog ett beslut i natt, jag bestämde mig för att ta ett viktigt steg. Jag är inte längre helt anonym. En vän har fått min bloggadress, jag bestämde mig för att lämna ut mig fullt och ärligt till denna vän eftersom jag litar på henne. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att visa för mig själv att jag faktiskt kan lita på andra männsikor än att ge ut denna adress. Jag är glad att jag gjorde det, denna vän är en riktig vän, hon stöttar mig, hon fördömer mig inte och hon är rak och ärlig mot mig. Hon vet att jag är sjuk, hon vet en del om hur jag har levt, genom att låta henne läsa detta kommer hon få hela sanningen. Jag valde henne för att hon är hon, den bästa av dom bästa. Jag är tacksam över att hon finns, och det viktiga för mig är inte att hon läser utan att jag faktiskt tog steget, det viktiga steget att låta en annan människa stiga in i mitt innersta utan att jag tvivlar på att hon kommer att svika. Det känns skrämmande men väldigt väldigt befriande.
Jag använder bloggen till att ventilera och vara sann mot mig själv. I bloggen är jag anonym och jag försöker gå på djupet med mina tankar och med mina känslor och jag försöker klä dom i ord. Jag skriver om smärtsamma minnen som dyker upp och jag lämnar ut mitt innersta till mig själv och till alla er som läser.
När jag låg vaken i natt och inte kunde hålla tankarna borta var detta något jag funderade över. Jag har gömt mig själv under så många år, jag har inte berättat för min omgivning om den verklighet jag levt i. Några få vet lite i dag efter det att jag lämnat honom. Jag tog ett beslut i natt, jag bestämde mig för att ta ett viktigt steg. Jag är inte längre helt anonym. En vän har fått min bloggadress, jag bestämde mig för att lämna ut mig fullt och ärligt till denna vän eftersom jag litar på henne. Jag kan inte komma på ett bättre sätt att visa för mig själv att jag faktiskt kan lita på andra männsikor än att ge ut denna adress. Jag är glad att jag gjorde det, denna vän är en riktig vän, hon stöttar mig, hon fördömer mig inte och hon är rak och ärlig mot mig. Hon vet att jag är sjuk, hon vet en del om hur jag har levt, genom att låta henne läsa detta kommer hon få hela sanningen. Jag valde henne för att hon är hon, den bästa av dom bästa. Jag är tacksam över att hon finns, och det viktiga för mig är inte att hon läser utan att jag faktiskt tog steget, det viktiga steget att låta en annan människa stiga in i mitt innersta utan att jag tvivlar på att hon kommer att svika. Det känns skrämmande men väldigt väldigt befriande.
Kommentarer
Trackback
