alkoholistfru

Jag drömde om mitt bröllopp och jag drömde om att få barn. Jag ville leva lyckligt i en familj och jag ville vara trygg. Åren gick och jag fick se mina vänner uppleva det jag själv så ofta drömt om. I dag har tiden runnit i kapp mig. Jag kommer aldrig få egna barn och jag kommer aldrig få uppleva det där brölloppet jag så gärna ville ha. Jag är inte heller säker på att den där genuina tryggheten kommer att upplevas. Jag tror att jag är för orolig för det.

Är jag bitter? Nä, inte alls. Jag försöker att se det jag har i stället för det jag inte har. Jag har flera saker i mitt liv att vara tacksam över, saker och människor som ger ett mervärde för mig. Men självklart kan jag ibland fälla en tår i smyg över att livet aldrig blir det jag drömt om.

När det gäller barn så har jag trots långa förhållanden utan previntivmedel aldrig blivit gravid. Troligtvis är det något som är fel. Vad vet jag inte, och nu är det heller inte aktuellt att ta reda på vad felet är- De bästa åren för att bli gravid har paserat och i ett förhållande med en alkoholiserad man är det inte läge att ta reda på vad felet är heller. Trots att jag levde i förnekelse insåg jag att söka hjälp för att bli gravid inte var någon idé.

Trygghet för mig är ett ord jag inte vet innehållet i. På något sätt har trygghet blivit något jag förstår att andra har men som jag själv saknar. Hur jag skall uppnå trygghet har jag ingen aning om.