alkoholistfru

Jag har bestämt mig för att inte fira julen, jag har valt att sätta mig själv framför andra. Inte för att jag inte har några alternativ sedan vi separerade utan för att jag vill inte känna stress eller dåligt samvete över vart jag väljer att fira julen. Det känns som ett bra val, det är rätt beslut nu.

Jag kommer dock ta en julfika med mina små kusiner. De är de enda jag köpt julklappar till och det gjorde jag idag. Jag gick bland alla hysteriska och stressade julklappsköpare och jag njöt. Jag kände ingen stress och jag njöt av att bara gå runt och titta. Ingen ångest, ingen oro bara rofyllt. En skön känsla.

Annat var det förra året, jag insjuknade i panikångest strax innan jul. Mannen fick hämta mig på jobbet i panik då jag inte klarade av att stanna. Jag låg hemma, psykiskt helt slut. Till slut ringde jag vårdcentralen och den proffsiga sköterskan hörde hur det var ställt. Hon bokade in mig på en akuttid till jourläkaren samma dag.

Jag stod i duschen och funderade på hur jag skulle klara av att ta mig till läkaren, jag var ångestfylld och tanken att vistas bland andra var skrämmande. Jag tog mig dit, och jag möttes av en läkare som förstod. Han fick mig lugn och det blev ett bra besök. Jag fick medicin utskrivet, och han skrev även ut stesolid. Först protesterade jag, jag ville inte ha några benzopreparat men jag finns så väl vad han svarade - "det vore omänskligt av mig att inte skriva ut stesolid". Då förstod jag inte vad han menade, men kort efteråt skulle jag bli högst medveten om vad det innebar.

Jag började med medicinen och jag var säker på att mitt liv skulle återvända till det normala och att alla jag skulle bli mig själv igen. Men så blev det inte...

Julen skulle firas med svärföräldrarna men jag klarade det inte. När man börjar med sertralin som jag äter är en vanlig biverkning att man får högre ångest. Det var bara förnamnet för min del. Jag låg i sängen, klarade inte av att ta mig upp, fick fruktansvärda panikångestattacker och jag var alldeles övertygad om att min sista stund på jorden var kommen. Dagen innan julafton skulle vi försöka handla julklappar till mannens systerson som svärföräldrarna skulle hämta hos oss. Jag bestämde mig för att försöka åka med, jag ville så gärna klara av att handla. Men i affären bland alla människor grep ångesten tag i mig. Jag fick panik, trodde jag skulle svimma och mannen fick hålla i mig. Det var en mardröm. Detta var enda gången under två veckor som jag gick ut.

Jag är tacksam över att jag för ett år sedan inte visste hur det kommande året skulle bli. Jag hade inte stått ut med vetskapen om jag skulle bli sämre, jag hade aldrig klarat av det. Jag hade inte sett någon anledning till att kämpa, och jag hade troligtvis gett upp. Ångest i sig är inte dödlig, men känslan är förödande och för mig har det även inneburit en känsla av att jag förlorat mig själv. Jag vill ha tillbaka mitt liv, och idag på stan, var det nästan så att det kändes som jag var tillbaka - i alla fall för en liten stund!