alkoholistfru

Jag är en sån där "tar hand om alla" person! Jag har alltid varit det mer eller mindre men med åren har det blivit mer.

På jobbet, på fritiden och privat! Förmodligen är det en av orsakerna till att jag har låtit mig och låter mig behandlas som jag gör.
Men självklart är inte det hela sanningen. Det finns mycket som spelar roll. Jag vet och förstår en del. Det lilla barnet inom mig som kompenserar andra för det jag själv saknat.

Självklart saknar jag dock att själv få bli omhändertagen. En önskan att någon skall se till mig och mina behov, en önskan men ingen tro!

Funderar kring vad som gör att jag väljer att bli lämnad, vad som gör att jag känner mig hemma i otrygghet trots att den inte får mig att må bra. Hur kan otrygghet vara det trygga, och hur kan trygghet vara det otrygga !

Längst där inne, djup inom mig vet jag att det finns ett värde, jag betyder något och jag förtjänar att ha det bra. Men om jag plockar upp den vetskapen, hur kommer jag då se på mitt liv? Förändrar det något?

Jag vet inte hur många gånger jag blivit besviken när jag sett fram emot något. Jag vet heller inte hur många gånger jag verkligen trott eller velat tro att saker skall bli annorlunda. Varje gång samma svek, svikna löften som blev till en sanning. Jag räcker inte till, det finns alltid något eller någon som går före.

Jag har slutar tro, jag har slutat hoppas men det innebär inte att jag har slutat leva. Jag lever, dock lite annorlunda men trots allt så lever jag!

Fortsätter spela min livs huvudroll. Ser mig själv stå på Dramaten men kan inte se om publiken hurrar eller buar. Kanske gör dom något mitt emellan, spridda applåder och spridda burop

Du måste bli mer positiv fick jag höra! Visst jag spelar rollen för dig, hur jag mår det behåller jag för mig själv!

Jag har länge känt skuld, skam, ilska och klandrat mig själv. Jag har varit fruktansvärt arg på mannen på mig själv och på många i min närhet. Jag har känt ilska och besvikelse över att människor haft misstankar om hur det varit, att de pratat med varandra men aldrig med mig. Jag önskar att någon hade vågat prata med mig, jag kan inte säga att jag skulle gått tidigare men kanske hade jag inte känt mig lika ensam under alla dessa år. Skuld och skam bär jag fortfarande på, men den senaste tiden har även fina minnen med mannen kommit. Nu stundar påsken och just påsken är en högtid som jag minns med glädje. Jag känner mig glad över att de fina minnena kommer. Jag vill inte bara komma ihåg det svåra. Jag är inte rädd för att jag skulle gå tillbaka till honom men jag välkommnar de fina minnena som trots allt finns. Jag behöver dom för att orka förlika mig med och acceptera att jag levt i förhållandet som medberoende. Fina minnen får mig att förstå och inte bara klandra mig själv. Dock för minnena med sig en sorg, en annan sorg än den jag känt tidigare. Jag kan sakna en del av det vi hade utan att för den delen vilja ha det tillbaka. Men vi hade många fina stunder och jag vill minnas och komma ihåg dom.

så förnärvarande är jag sorgsen, men inte på det sätt att jag är arg på mig själv. Jag är sorgsen över att nästan ett 8-års förhållande faktiskt är helt över.

Längtar efter det normala, det trygga och det välkända. Längtar efter något som jag tappat tron på. Det är förstört, min längtan är efter något jag just nu inte kan få, något jag inte är kapabel till att skapa. Min syn på världen är förändrad, den är mörkare nu. Viljan att leva finns inte där på det självklara sätt som den skall. Ibland finns inte viljan, då är det tungt och så svårt. Längtan efter att slippa tankarna, förvirringen och otryggheten, längtan efter att slippa ha ångest. Mycket att längta efter men så lite förhoppning om att det skall bli bra..

I stillhet försöker jag tro, tro på att livet har något positivt i beredskap för mig. Jag försöker tro att det jag genomlevt har någon mening, en mening jag inte förstått ännu. Jag försöker tro att mannen kommer klara av att leva ett bra liv, fast inte tillsammans med mig. Jag försöker tro att människor inte sviker och jag försöker tro att allt kommer bli bättre.

Tänker på att om jag förlorar hoppet, vad finns det kvar då? Hoppet och tron på förändring som jag är bra att se hos andra ser jag inte lika självklart hos mig själv. När de dåliga dagarna kommer och jag faller ser jag inget hopp och jag kan inte känna någon tro.

Sent igår kom ett minne över mig. Ett minne som skapade smärta. Men idag minns jag inte vilket minne det var. Jag försöker att minnas men det är svart... Jag är rädd för att släppa fram all smärta. En påtaglig smärta sista dagarna är oron för en annan. En annan människa som är bland det finaste jag sett. En människa som jag känner att jag svikit, en som jag vet behöver mig fast jag inte kan finnas där. En människa som jag faktiskt älskar..

När jag ser tillbaka på tiden som sjuk kan jag konstatera att jag inte haft den tur som kanske krävs för att bli hjälpt. Jag har en läkare som jag har fullt förtroende för och han har verkligen försökt att hjälpa mig. När jag insåg att jag behövde en samtalskontakt remitterade han mig genast till kurator. Problemet var att denna kurator aldrig hörde av sig. Jag ringde flera gånger utan att hon kontaktade mig. Samtidigt blev jag allt sämre. Tillslut hade jag inget annat val än att gå tillbaka till min läkare och förklara läget. Min läkare blev upprörd och lovade ta upp detta med sin chef. Alternativet nu var att söka pengar för att jag skulle få en psykologkontakt vilket han även gjorde. Flera månader efter att jag bett om samtalskontakt fick jag tillslut en tid till en psykolog.

Jag har stort förtroende för henne, jag har lärt mig lita på henne. Tyvärr är pengarna slut och jag har själv inte råd att att bekosta terapin. Men min psykolog hade en idé om hur hon skulle kunna hjälpa mig. Jag kontaktade min läkare som skrev en remiss dit hon arbetar. I dag ringde min läkare och meddelade att de skickat tillbakla remissen och inte tagit emot den. Så nu står jag här igen, jag måste fortsätta jobba för att få fortsatt hjälp att bli frisk. Problemet är att det är precis sådana här saker jag har svårt att orka. Jag har inte kraft nog att ringa och vela för att få hjälp. Jag vet att jag är tvungen men det är förbannat jobbigt. Det är inte lätt att vara sjuk. Fler har sagt det tidigare  - man måste vara frisk för att vara sjuk...

För övrigt skall jag sluta arbeta idieellt på mitt arbete...

Veckan som varit har verkligen gått i tänkandets tecken. Tisdag och onsdag var riktiga skitdagar då ångesten och kraftlösheten var hemsk. Övriga dagar har väl varit okey men just nu tänker jag mycket. Tankarna handlar mycket om framtiden, vem är jag och vart är jag på väg. Vad vill jag egentligen göra och är jag kapabel till att ta mig an en ny utmaning? Jag har som jag skrivit tidigare kommit fram till att på mitt nuvarande arbete kommer jag troligtvis aldrig bli frisk. Mitt självförtroende och min självkänsla slår i botten när jag är på arbetet. Jag har blivit väldigt känslig för kritik och jag klarar inte på samma sätt stå upp för mig själv på arbetet. Trots att jag haft det tufft privat så var det på arbetet som helvetet bröt loss med första starka panikångestattacken. Jag har hela tiden tänkt att mitt privatliv varit den enda orsaken men på senare tid har jag insett att det inte varit så. Arbetet har sin del i detta och det är när jag är på min arbetsplats som ångesten är som mest påtaglig. Jag trivs med mina kollegor och med mina arbetsuppgifter men det räcker inte.

Privat har det hänt en del. Mannen är nu i behandling och jag vet inte riktigt hur det går. Jag hoppas så klart att det går bra för honom och att det kan bli en ny start för han. Trots att han har väldigt mycket resurser så tvekar jag, jag är inte säker på att han kommer att fixa det. Alla chanser och möjligheter han tidigare haft har han sumpat och jag har svårt att tro att det skall gå vägen denna gång. Jag känner mig dock helt säker på att även om han kommer vara nykter när han kommer hem kommer jag aldrig gå tillbaka till honom. Kärleken till honom finns inte och även om känslorna skulle återvända vill jag inte leva i en ständig oro. I detta känner jag mig i alla fall just nu väldigt stark.

Den senaste tiden har jag haft många funderingar. Vad vill jag och vart är jag på väg? Jag har inte funnit några självklara svar. När det exempelvis gäller mitt arbete så trivs jag med mina uppgifter, jag har världens bästa kollegor men jag känner att arbetsplatsen aldrig kommer få mig frisk. Det finns strukturer och förhållningssätt som gjort fler än mig sjuka och jag har svårt att se mig själv komma tillbaka i full kapacitet på jobbet. Det börjar bli dags för medarbetarsamtal och tanken på detta får ångesten att greppa tag i mig ordentligt. Jag har bestämt mig för att försöka avstyra och säga nej till medarbetarsamtalet. Det skall inte kännas så, ett medarbetarsamtal skall inte få ångesten att stiga och det bekräftar bara min funderingar kring att försöka komma därifrån. Det känns som ett nödvändigt steg om jag skall bli frisk någon gång.

Den andra frågan blir då om jag är beredd att flytta för att byta jobb. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur mycket förändring jag klarar av eller vill ha. Jag vet bara att vissa saker behöver förändras för att jag skall komma vidare. Jag vet dock att fly är inte den rätta metoden och men jag vet inte om jag tänker fly eller om jag tänker att jag kan utvecklas och få nya utmaningar. Jag vet inte vad jag behöver, jag vet bara att jag behöver något. En ny start där ingen känner till mig och där jag kan bygga från grunden är å ena sidan lockande då jag inte vill ha människor för nära inpå mig, å andra sidan är det tillit till andra en av sakerna jag behöver arbeta med. Jag vet faktiskt inte vad jag vill. Jag har brutit upp från ett destruktivt långvarigt förhållande, men allt har inte blivit bra bara för det...

Tänker för mycket, jag tänker på tok för mycket. Jag önskar att hjärnan kunde få vila ett tag. När jag levde med mannen levde jag även med tanken och oron om han var nykter eller full. Var han full fanns oron för vad som skulle hända när jag kom hem, var han nykter fanns oron för när återfallet skulle komma. Hjärnan vilade aldrig då heller utan det fanns hela tiden tankar som löpte amok i huvudet. Under de perioder som han var full minns jag att jag ofta tänkte att nu får det vara nog, nu skall jag lämna honom. Jag klarade inte av att se på honom när han var berusad, jag kände avsmak och jag avskydde att prata med honom när han var full. Jag levde mitt eget liv i sovrummet och gick inte ut därifrån mer än på toaletten. Jag sa inte hej när jag kom hem utan jag gick direkt och la mig. Jag var spänd och orolig och jag undrade alltid hur lång tid det skulle ta innan han berusda kom in till mig. Jag tänkte och undrade vad han skulle hitta på. När han sedan kom in till mig kände jag alltid ilska, jag fullkomligt hatade att se han berusad. Jag var kort i tonen mot honom och jag bad honom alltid lämna mig ifred. Ibland gjorde han det och ibland var bråken igång. jag vet inte hur många gånger vi bestämt oss för att gå isär när han varit full.

När perioderna av nykterhet kom var jag oftast trött, mannen var ångerfull kom med nya löften och bedyrade sin kärlek till mig. Nykter ville han aldrig gå isär. Första dagarna var han alltid extra snäll och extra kärleksfull. De dagarna tyckte jag ofta synd om honom eftersom han mådde väldigt dåligt. De dagarna symboliserade dock någon form av försoning och återhämtning. Efter några dagar blev vardagen väldigt vanlig igen. När han jobbade fanns oron för återfall alltid väldigt närvarande och när han var arbetslös fanns oron ständigt där över att han var uttråkad och missnöjd. Efter denna period började jag alltid sakta märka hur han blev mer lättirriterad. En känsla hos mig kom alltid krypande som jag visste betydde att återfallet var på gång. Denna känsla förträngde jag dock alltid, men när väl återfallet kom, för det gjorde det alltid, blev jag sällan förvånad.