alkoholistfru

Efter 2 nätter med nästan ingen sömn, gårdagens genomklappning, 3 dåliga dagar med konstant ångest var det idag dags att bege sig till jobbet. Jag tvivlade starkt i går på att jag skulle klara av att resa mig idag. Men det är underligt, jag tog mig upp och jag kom iväg. Kände mig något skakig och orofylld när jag åkte iväg. Jobbade med andningen när jag satt på bussen för att försöka få min spända kropp att slappna av.

Det blev en bra dag, jag tog mig igenom hela dagen och det kändes helt okey. Livet kändes inte mörkt, trots bristen på sömn hade jag energi. Jag försöker stanna upp och njuta av dessa dagar. Dom är viktiga för att orka ta sig igenom dom dåliga. Jag stannar upp, njuter av att känna att jag har energi och att jag faktiskt presterar något. Jag fick dessutom beröm av en kollega, egentligen en helt obetydlig sak med det värmer och jag klarade av att ta emot komplimangen, ytterligare ett tecken på att jag haft en bra dag.

Väl hemma är jag trött, jag kan klä av mig rollen som glad och pigg och tillåta mig att känna mig trött. Det är skönt, jag orkar inte hur många timmar som helst, men de timmar jag orkar är värdefulla.

Mannen har hört av sig, han lever. Jag vet inte var han tillbringat sin jul, jag är relativt säker på att han inte är nykter. Jag försöker att låta bli att tänka på det. Jag vill koppla av och fokusera på att jag haft en bra arbetsdag. I dag tänker jag hålla minnena med honom borta, idag tänker jag bara vara här och nu. Om jag lyckas är en annan sak, men idag har jag styrkan att göra ett ordentligt försök.

Vill passa på att tacka för kommentarerna som trillar in, nu senast Åsa. Jag vill även rikta min uppriktiga glädje till Cassandra som berättat om sin mamma. Till dig vill jag säga att jag har i mitt arbete sett mammor förenas med sina barn när de blivit nyktra, och det är bland de allra finaste minnena jag har från mitt arbete. Min glädje över att du står din mamma nära idag är stor!