Jag - en alkoholistfru?
Det började redan 2003, jag kan se tillbaka och redan då såg jag varningstecken. Vi hade precis träffats och i efterhand kommer jag ihåg att jag redan då reagerade på ditt förhållningssätt till alkoholen. Där föddes min första lögn för mig själv - jag tänkte att vi har olika synsätt på när, hur och varför man dricker alkohol. Jag gav mig själv en tyst förklaring till att förminska ditt drickande för mig själv. Denna första lögn jag skapade för mig själv är ett starkt minne som jag tänkt tillbaka på många gånger.
2010 - är jag en alkoholistfru? Nej, inte längre. Jag har precis brutit upp efter att levt i ett förhållande som medberoende i 7,5 år. Det är smärtsamt, gör ont och tankarna är många. Förträngda minnen kommer tillbaka och det gör ont. Frågorna kring hur jag fastnade i detta och varför jag inte gick tidigare mal i huvudet och jag slår hårt på mig själv. Jag har blivit bedragen av en annan - jag har varit den andra kvinnan under många år. Hur faan blev det så här? Alkoholen segrade och jag hade aldrig chansen att vinna..
Wow, vilket ärligt inlägg. Verkligen ärligt. Jag tror bestämt att jag ska fortsätta att läsa. Det är roligt att hitta något djupare att läsa om.
Kram
Hu, vad jag känner igen mej, såg också tecken i början på vårt förhållande, men hans charm tog över, och efter att ha varit ensam länge ville jag inte mista honom. Kärleken var stark men jösses vad jag ljög för mej själv.
Efter 8 år, varav 5 gifta, tog jag steget som jag länge velat ta, förra helgen. Fruktansvärt jobbigt men jag är stolt över mina söner som stöttar mej. Mannen har nu insett sitt problem för att jag lämnade honom, först nu tar jag tar i det och har börjat på AA. Men tror jag på honom, så mkt ljug under många år.... han kan inte lova att han slutar så nu tar vi det i etapper, men hur länge orkar jag??? Är så fruktansvärt rädd, kanske mest för mej själv...destruktivt tänkande. Vilken tur att jag har många som stöttar, hoppas att du har det också...
