alkoholistfru

Den senaste tiden har jag haft många funderingar. Vad vill jag och vart är jag på väg? Jag har inte funnit några självklara svar. När det exempelvis gäller mitt arbete så trivs jag med mina uppgifter, jag har världens bästa kollegor men jag känner att arbetsplatsen aldrig kommer få mig frisk. Det finns strukturer och förhållningssätt som gjort fler än mig sjuka och jag har svårt att se mig själv komma tillbaka i full kapacitet på jobbet. Det börjar bli dags för medarbetarsamtal och tanken på detta får ångesten att greppa tag i mig ordentligt. Jag har bestämt mig för att försöka avstyra och säga nej till medarbetarsamtalet. Det skall inte kännas så, ett medarbetarsamtal skall inte få ångesten att stiga och det bekräftar bara min funderingar kring att försöka komma därifrån. Det känns som ett nödvändigt steg om jag skall bli frisk någon gång.

Den andra frågan blir då om jag är beredd att flytta för att byta jobb. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur mycket förändring jag klarar av eller vill ha. Jag vet bara att vissa saker behöver förändras för att jag skall komma vidare. Jag vet dock att fly är inte den rätta metoden och men jag vet inte om jag tänker fly eller om jag tänker att jag kan utvecklas och få nya utmaningar. Jag vet inte vad jag behöver, jag vet bara att jag behöver något. En ny start där ingen känner till mig och där jag kan bygga från grunden är å ena sidan lockande då jag inte vill ha människor för nära inpå mig, å andra sidan är det tillit till andra en av sakerna jag behöver arbeta med. Jag vet faktiskt inte vad jag vill. Jag har brutit upp från ett destruktivt långvarigt förhållande, men allt har inte blivit bra bara för det...

Tänker för mycket, jag tänker på tok för mycket. Jag önskar att hjärnan kunde få vila ett tag. När jag levde med mannen levde jag även med tanken och oron om han var nykter eller full. Var han full fanns oron för vad som skulle hända när jag kom hem, var han nykter fanns oron för när återfallet skulle komma. Hjärnan vilade aldrig då heller utan det fanns hela tiden tankar som löpte amok i huvudet. Under de perioder som han var full minns jag att jag ofta tänkte att nu får det vara nog, nu skall jag lämna honom. Jag klarade inte av att se på honom när han var berusad, jag kände avsmak och jag avskydde att prata med honom när han var full. Jag levde mitt eget liv i sovrummet och gick inte ut därifrån mer än på toaletten. Jag sa inte hej när jag kom hem utan jag gick direkt och la mig. Jag var spänd och orolig och jag undrade alltid hur lång tid det skulle ta innan han berusda kom in till mig. Jag tänkte och undrade vad han skulle hitta på. När han sedan kom in till mig kände jag alltid ilska, jag fullkomligt hatade att se han berusad. Jag var kort i tonen mot honom och jag bad honom alltid lämna mig ifred. Ibland gjorde han det och ibland var bråken igång. jag vet inte hur många gånger vi bestämt oss för att gå isär när han varit full.

När perioderna av nykterhet kom var jag oftast trött, mannen var ångerfull kom med nya löften och bedyrade sin kärlek till mig. Nykter ville han aldrig gå isär. Första dagarna var han alltid extra snäll och extra kärleksfull. De dagarna tyckte jag ofta synd om honom eftersom han mådde väldigt dåligt. De dagarna symboliserade dock någon form av försoning och återhämtning. Efter några dagar blev vardagen väldigt vanlig igen. När han jobbade fanns oron för återfall alltid väldigt närvarande och när han var arbetslös fanns oron ständigt där över att han var uttråkad och missnöjd. Efter denna period började jag alltid sakta märka hur han blev mer lättirriterad. En känsla hos mig kom alltid krypande som jag visste betydde att återfallet var på gång. Denna känsla förträngde jag dock alltid, men när väl återfallet kom, för det gjorde det alltid, blev jag sällan förvånad.

Min psykolog har hjälpt mig att se vissa samband och till viss del har jag nu fått en del förklaringar till att jag har svårt att leva i trygghet. Sist jag var hos henne fick jag en bra förklaringsmodell som jag fullt ut håller med om. Jag kan förstå varför jag omedvetet väljer otrygghet framför trygghet. Det känns bra att ha fått en modell att förhålla sig till. Jag har långt kvar, men förhoppningsvis hjälper det mig att ha en förklaring till varför jag har svårt att skapa trygghet för mig själv.

Det är dock en sak att förhålla sig till de val jag själv gör, en annan sak är att försöka förstå varför saker jag själv inte kan påverka sker. De senaste månaderna har flera saker skett som jag omöjligt kunnat påverka själv som har bidragit till att min känsla av balnd annat otrygghet förstärks. Kan det vara något annat än slumpen, eller vad är det för konstiga saker som sker. Jag vill i nuläget inte berätta detaljerat vad som skett men det är verkligen en hel del.

Mannen, ja, det verkar som att han kommer att få hjälp. Det känns bra och jag hoppas att han klarar av det och att han ger allt för att hädanefter fortsätta leva sitt liv i nykterhet.

Känner att orden inte finns där idag. De kommer inte fram av sig själv och jag har svårt att formulera mig. Känslan just nu finns inte, den speglar den brist på känsla jag känner i kroppen. Jag känner mig inte glad, men inte heller ledsen. I dag är det tomt, helt tomt på känslor. Jag försöker känna efter men jag känner verkligen ingenting. Jag kan precis just nu i denna stund inte ge ett ärligt svar på hur jag mår, för jag vet inte. Jag känner absolut ingenting. Konstigt men sant.

Är totalt slut idag. Det dåliga samvetet gnager i mig och lämnar mig inte för en sekund i fred. Jag plågas av känslan att jag gjort andra människor illa, att jag inte kan skapa lycka omkring mig och att jag sett till mina behov utan att ta hänsyn till andra. Kanske är det så att jag skall straffas? Ur straffet kommer kanske en visdom som jag saknar. Möjligtvis kanske jag kan lära mig något. Om livet straffar mig för min bristande förmåga att i relation med andra skapa trygghet, lycka och varaktighet är straffet ställt i propotion till brottet.. Är skulden jag bär på det tyngsta straffet eller är det ensamheten och mina egna svårigheter att lita på andra som är värst? Är det möjligtvis så att min känsla av att ha blivit sviken, övergiven och sårad är resultatet av de brott livet anser mig begått? Om visdomen kommer av straffet vad har då brotten i så fall lärt mig? Brotten har begåtts på grund av bland annat skam, ensamhet och otillräcklighet och brotten lärde mig att omgivningen inte går att lita på, den är otrygg och oförutsägbar och att jag aldrig någonsin igen skall släppa in någon i mitt inte. Resultaten av brotten har bekräftat min känsla av att inte ha ett självklart värde och att jag inte duger. Frågan är vilket resultat visdomen som möjligen kommer från straffet ger mig?

Tårarna rinner, mitt dåliga samvete slår till med full kraft. Han är dålig nu.. Han har druckit väldigt mycket och väldigt länge... Just nu tycker jag så förbannat synd om honom. Jag tänker på den nyktra snälla mannen som inte ville någon illa, i synnerhet inte mig. Jag borde larmat tidigare, jag borde sett till att han blev hjälpt mycket tidigare. Men min egna skam och skuld hindrade mig. Jag var rädd för vad omgivningen skulle tänka om mig om han sökte hjälp eller om jag gjorde en anmälan. Jag satte min egna rädsla och min egen skam framför hans behov av hjälp. Så förbannat egoistiskt. Jag har dåligt samvete, jag är ledsen och jag känner stor skuld. Jag hoppas att han får hjälp nu....

Jag bloggar för att få ur mig det mörka, för att försöka sätta ord på mina känslor. Jag bloggar för att jag behöver skriva om hur det varit att leva som medberoende. Jag bloggar för att genom skrivandet bearbeta vad jag går igenom och vad jag tidigare genomlevt. Jag bloggar för att få skriva det jag inte klarar av att prata om. Men stunderna där jag mår ganska bra och har roligt finns också. Stunder där jag för ögonblicket glömmer bort allt vad ångest och otrygghet heter. Stunder där jag faktiskt är relativt avslappnad. Dom stunderna finns, och dom försöker jag njuta av. Men i bloggen, där försöker jag släppa ut allt det andra. Jag vill förstå vart känslan av otrygghet kommer ifrån och vad som skapat bilden av mig själv. Jag behöver förstå för att kunna gå vidare. Jag vill hitta en självklar trygghet som präglar min vardag i stället för som nu en konstant oro.

Jag har alltid haft svårt att öppna mig och prata om mig själv, det är inget som kommit efter förhållandet med mannen. Dock präglades dessa år av att skydda mannen vilket krävdes att jag undanhöll och ljög om sanningen. Jag har aldrig varit bra att ljuga, men att ljuga för att skydda mannen det blev jag expert på. Men jag avskydde det, jag hade dåligt samvete varje gång jag framförallt ljög för våra nära. Livet var väldigt oförutsägbart och långt ifrån tryggt. Vi stod egentligen väldigt långt ifrån varandra trots att vi levde under samma tak. Det gjorde att vi inte heller kunde prata med varandra. Eftersom förhållandet inte ställde några krav på att vi skulle prata med varandra om djupa och viktiga saker kunde jag fortsätta vara sluten och jag behövde inte öppna mig fullt ut för honom. Jag kunde aldrig räkna med att han fanns där när jag behövde honom, och sveken var betydligt fler än de gånger han höll något som han lovat. Det jag längtar efter är att känna mig trygg, men jag längtar även efter att klara av att släppa in någon allra längst in i mitt hjärtas mörker. Men dit in, inne i mörkret, dit kommer ingen....Det är försent..

Sara Vargas låt går rakt in i mitt hjärta. Första gången jag hörde låten tappade jag nästan andan. Jag känner igen mig i det hon sjunger, känner igen mig så väl. Låten handlar om misshandel, och även om jag inte utsattes för fysisk misshandel gjorde mannens drickande honom till en elak person. Alla de tillfällen jag fått höra hur värdelös jag är har satt sina spår. Allt elakt han sa när han var full har tagit ifrån mig de minnen av när han var kärleksfull och snäll. Känslorna jag har kvar från förhållandet är att jag är otillräcklig för alla och att jag inte duger. Jag vet egentligen inte om det är hans ord han sa när han var full som är det värsta, utan känslan av att bli bortvald till förmån för alkohol varje gång, de känslor som det har skapat hos mig är hemska. Jag borde sprungit för livet mycket mycket tidigare. Jag borde ha ansett att livet var mer värt än det liv jag levde. Men jag stannade, i flera år stannade jag. När jag väl sprang var det försent...

Vaknar av mig själv, slår upp ögonen och tänker, inte en dag till. Livets skådespel skall spelas och min roll som den glada, positiva och hjälpsamma skall intas. Jag dricker ett par koppar kaffe, försöker starta morgonen med lugn och ro. Klarar inte längre av att stressa på morgonen. När det är dags att kliva ut är rollen intagen, jag är förberedd på att spela. Manuset är skrivet sedan länge och jag kan mina repliker utantill. Under föreställningen har jag inte levt som medberoende i flera år, ångest existerar inte och ingen kan ta mig för deprimerad. Under föreställningen försöker jag spela rollen fullt ut, men det är svårt. Kraften och energin som behövs finns där inte. Jag behöver ta paus och gå undan, vara för mig själv en stund, samla ny kraft. Jag smiter undan ibland, jag lämnar jobbet för att få en stund ifred. Jag behöver det för att orka.

I vissa stunder under föreställningen blir jag mig själv, i stunder där någon försöker komma nära. När frågorna blir för nära sanningen eller när någon försöker visa omtanke och uppskattning, där sluter jag mig likt en mussla. Jag är inte ärlig eller sann mot min omgivning, men mitt verkliga jag har inga tankar på att vara det heller. Mitt verkliga jag kommer aldrig någonsin att släppa in någon igen och i de stunder där någon försöker, där blir jag trots allt mig själv. Men bara för en stund, jag håller avstånd och väjer undan från närgågna frågor och undrande ögon. Jag förflyttar snabbt mig själv en bit ifrån och pustar ut. Jag kan återgå till min roll, den är välbekant och jag är bra på den, jag är faktiskt riktigt bra på den!