alkoholistfru

Funderar kring vad som gör att jag väljer att bli lämnad, vad som gör att jag känner mig hemma i otrygghet trots att den inte får mig att må bra. Hur kan otrygghet vara det trygga, och hur kan trygghet vara det otrygga !

Längst där inne, djup inom mig vet jag att det finns ett värde, jag betyder något och jag förtjänar att ha det bra. Men om jag plockar upp den vetskapen, hur kommer jag då se på mitt liv? Förändrar det något?

Jag vet inte hur många gånger jag blivit besviken när jag sett fram emot något. Jag vet heller inte hur många gånger jag verkligen trott eller velat tro att saker skall bli annorlunda. Varje gång samma svek, svikna löften som blev till en sanning. Jag räcker inte till, det finns alltid något eller någon som går före.

Jag har slutar tro, jag har slutat hoppas men det innebär inte att jag har slutat leva. Jag lever, dock lite annorlunda men trots allt så lever jag!