alkoholistfru

Det jag i vardagen brottas mest med sedan tiden med mannen är såren efter alla svek. Jag har fruktansvärt svårt att lita på någon, jag tar alltid förgivet att det värsta skall ske. Goda nyheter är jag väldigt skeptis till vilket i sin tur gör att jag har svårt att glädja mig fullt ut när bra saker sker. Katastroftankarna är många och jag bär på en känsla av att jag inte förtjänar att bli lycklig. Min känsla av att människor sviker mer än de finns kvar finns det flera skäl till, åren med mannen har dock förstärkt denna känslan då löften alltid blev till svek. Egentligen är jag inte säker på att jag trodde på hans löften, jag vet att jag ville tro, men innerst inne fanns alltid tvivlet. Tvivlet brottas jag nu med i vardagen oavsett vad det gäller... Mitt mål måste vara att börja tro igen!

Några dagars tystnad från mig här på bloggen, hade önskat att det berodde på att jag haft fullt upp och bara haft roligt. Till viss del har det varit så. Jag har haft några dagar då jag mått väldigt bra, haft roligt och kännt mig lugn. Dock har samtliga kvällar varit ångestfyllda och tankarna har varit många.

Mannen ringde en natt till, han undrade om jag hade någon mat. En liten bit bröd eller något annat. Mitt svar var Nej, jag har ingen mat. Jag stod emot, jag tvingade mig själv att stå emot. Hans svar blev, att då får jag väl dö då. Jag stod emot ändå, trots att det dåliga samvetet gjorde sig påminnt. Jag är glad över att jag gjorde det. Det känns skönt och jag vet att det var rätt.

Min sömn är ett orosmoment som jag är riktigt trött på. Jag har fruktansvärt svårt att somna och jag sover ytterst sällan en hel natt utan att vakna. Det är påfrestande och irriterande och jag mår definitivt inte bra av det.

Jag har inte skrivit om det tidigare, men ytterligare ett problem som utvecklades med mannen var att han började spela. Mycket pengar har gått åt till poker. När han var full hände det flera gånger att han tog pengar från mitt konto och spelade för. Men jag stannade hos han, hur Dum får man va egentligen...

Mannen har druckit i flera dagar. I natt ringde han. Han var full orkade inte mer och undrade vad han kunde göra. Han ville inte tillbaka till avgiftningen där han tidigare varit. Undrade om det fanns andra alternativ. Jag svarade att jag inte vet... Mannen undrade om han var tvungen att spela hög musik eller ta till våld för att någon skulle ta honom så han fick komma bort. Han ville att jag skulle ta ett LVM (som om jag har de befogenheterna). Han konstaterade att hans enda alternativ annars var att fortsätta dricka.

Jag blev orolig, han verkade desperat. Det dåliga samvetet att jag inte hjälper honom slog till med full kraft. Min oro över vad han skulle ta sig för fick ångesten att stiga och tillslut ringde jag polisen. Trots att jag vet att de inte kan göra något kändes det skönt att få prata med någon. Mina tankar om att han skulle kunna skada sig själv eller någon annan kunde inte lämna mitt huvud. Jag tar på mig ansvaret, känner att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om det hände något. Han ringde trots allt mig.

I natt har jag legat vaken, oroat mig, försökt att släppa ansvaret ifrån mig, försöker tänka att det är han som har ansvaret för sig själv. Det går inget vidare. Det går inte. Jag försöker släppa kontrollen över hans situation, försöker att inte finna nya lösningar åt honom. Men det är så förbannat svårt, jag klarar det inte. Tänk om det händer något, är jag trots allt inte till viss del ansvarig då?

Denna dag har varit en av de mörkare dagarna. Under några timmar var det på gränsen att jag inte stod ut. Ångestens grepp om mig var total och min vilja att kämpa var som bortblåst. Nu har det äntligen lugnat sig lite och kroppen är spänd men ångesten har sjunkit.

Året som passerat har varit ett svårt år, många ledsamma stunder men självklart flera fina ögonblick också. Jag försöker fokusera på de fina stunderna som varit, på de minnen som jag vill bära med mig.

Separationen i december var ett stort steg, ett välbehövligt steg. Jag vet att han har rasat, han dricker och planerar inte att sluta. Jag vet att han vill att jag skall må bra och självklart vill jag honom inget illa.
Men min ilska över mig själv är stor, jag försöker förstå att jag valde att stanna men det är svårt.

Minns julen 2008 då mannen var väldigt sjuk. Han hade lunginflammation så julen tillbringades hemma. Trots att han var väldigt sjuk stoppade det honom inte för att dricka. Han drack hela julen, vid midnatt gick det inte att prata med honom. Jag var besviken, tyckte han var jobbig och julen var förstörd. Nyår var samma visa. Jag flydde till en vän och mannen satt hemma själv och drack. Jag minns att min vän fick följa med hem. Mannen hade ringt flera gånger under natten och jag kände mig lite rädd. Han var egentligen aldrig våldsam men oron att han skulle gå över gränsen fanns alltid där. Han var arg när vi kom, han var otrevlig mot min vän. Jag gick och la mig, det sista jag hörde var att jag var värdelös....