alkoholistfru

Min psykolog har hjälpt mig att se vissa samband och till viss del har jag nu fått en del förklaringar till att jag har svårt att leva i trygghet. Sist jag var hos henne fick jag en bra förklaringsmodell som jag fullt ut håller med om. Jag kan förstå varför jag omedvetet väljer otrygghet framför trygghet. Det känns bra att ha fått en modell att förhålla sig till. Jag har långt kvar, men förhoppningsvis hjälper det mig att ha en förklaring till varför jag har svårt att skapa trygghet för mig själv.

Det är dock en sak att förhålla sig till de val jag själv gör, en annan sak är att försöka förstå varför saker jag själv inte kan påverka sker. De senaste månaderna har flera saker skett som jag omöjligt kunnat påverka själv som har bidragit till att min känsla av balnd annat otrygghet förstärks. Kan det vara något annat än slumpen, eller vad är det för konstiga saker som sker. Jag vill i nuläget inte berätta detaljerat vad som skett men det är verkligen en hel del.

Mannen, ja, det verkar som att han kommer att få hjälp. Det känns bra och jag hoppas att han klarar av det och att han ger allt för att hädanefter fortsätta leva sitt liv i nykterhet.

Känner att orden inte finns där idag. De kommer inte fram av sig själv och jag har svårt att formulera mig. Känslan just nu finns inte, den speglar den brist på känsla jag känner i kroppen. Jag känner mig inte glad, men inte heller ledsen. I dag är det tomt, helt tomt på känslor. Jag försöker känna efter men jag känner verkligen ingenting. Jag kan precis just nu i denna stund inte ge ett ärligt svar på hur jag mår, för jag vet inte. Jag känner absolut ingenting. Konstigt men sant.

Är totalt slut idag. Det dåliga samvetet gnager i mig och lämnar mig inte för en sekund i fred. Jag plågas av känslan att jag gjort andra människor illa, att jag inte kan skapa lycka omkring mig och att jag sett till mina behov utan att ta hänsyn till andra. Kanske är det så att jag skall straffas? Ur straffet kommer kanske en visdom som jag saknar. Möjligtvis kanske jag kan lära mig något. Om livet straffar mig för min bristande förmåga att i relation med andra skapa trygghet, lycka och varaktighet är straffet ställt i propotion till brottet.. Är skulden jag bär på det tyngsta straffet eller är det ensamheten och mina egna svårigheter att lita på andra som är värst? Är det möjligtvis så att min känsla av att ha blivit sviken, övergiven och sårad är resultatet av de brott livet anser mig begått? Om visdomen kommer av straffet vad har då brotten i så fall lärt mig? Brotten har begåtts på grund av bland annat skam, ensamhet och otillräcklighet och brotten lärde mig att omgivningen inte går att lita på, den är otrygg och oförutsägbar och att jag aldrig någonsin igen skall släppa in någon i mitt inte. Resultaten av brotten har bekräftat min känsla av att inte ha ett självklart värde och att jag inte duger. Frågan är vilket resultat visdomen som möjligen kommer från straffet ger mig?

Tårarna rinner, mitt dåliga samvete slår till med full kraft. Han är dålig nu.. Han har druckit väldigt mycket och väldigt länge... Just nu tycker jag så förbannat synd om honom. Jag tänker på den nyktra snälla mannen som inte ville någon illa, i synnerhet inte mig. Jag borde larmat tidigare, jag borde sett till att han blev hjälpt mycket tidigare. Men min egna skam och skuld hindrade mig. Jag var rädd för vad omgivningen skulle tänka om mig om han sökte hjälp eller om jag gjorde en anmälan. Jag satte min egna rädsla och min egen skam framför hans behov av hjälp. Så förbannat egoistiskt. Jag har dåligt samvete, jag är ledsen och jag känner stor skuld. Jag hoppas att han får hjälp nu....

Jag bloggar för att få ur mig det mörka, för att försöka sätta ord på mina känslor. Jag bloggar för att jag behöver skriva om hur det varit att leva som medberoende. Jag bloggar för att genom skrivandet bearbeta vad jag går igenom och vad jag tidigare genomlevt. Jag bloggar för att få skriva det jag inte klarar av att prata om. Men stunderna där jag mår ganska bra och har roligt finns också. Stunder där jag för ögonblicket glömmer bort allt vad ångest och otrygghet heter. Stunder där jag faktiskt är relativt avslappnad. Dom stunderna finns, och dom försöker jag njuta av. Men i bloggen, där försöker jag släppa ut allt det andra. Jag vill förstå vart känslan av otrygghet kommer ifrån och vad som skapat bilden av mig själv. Jag behöver förstå för att kunna gå vidare. Jag vill hitta en självklar trygghet som präglar min vardag i stället för som nu en konstant oro.

Jag har alltid haft svårt att öppna mig och prata om mig själv, det är inget som kommit efter förhållandet med mannen. Dock präglades dessa år av att skydda mannen vilket krävdes att jag undanhöll och ljög om sanningen. Jag har aldrig varit bra att ljuga, men att ljuga för att skydda mannen det blev jag expert på. Men jag avskydde det, jag hade dåligt samvete varje gång jag framförallt ljög för våra nära. Livet var väldigt oförutsägbart och långt ifrån tryggt. Vi stod egentligen väldigt långt ifrån varandra trots att vi levde under samma tak. Det gjorde att vi inte heller kunde prata med varandra. Eftersom förhållandet inte ställde några krav på att vi skulle prata med varandra om djupa och viktiga saker kunde jag fortsätta vara sluten och jag behövde inte öppna mig fullt ut för honom. Jag kunde aldrig räkna med att han fanns där när jag behövde honom, och sveken var betydligt fler än de gånger han höll något som han lovat. Det jag längtar efter är att känna mig trygg, men jag längtar även efter att klara av att släppa in någon allra längst in i mitt hjärtas mörker. Men dit in, inne i mörkret, dit kommer ingen....Det är försent..

Sara Vargas låt går rakt in i mitt hjärta. Första gången jag hörde låten tappade jag nästan andan. Jag känner igen mig i det hon sjunger, känner igen mig så väl. Låten handlar om misshandel, och även om jag inte utsattes för fysisk misshandel gjorde mannens drickande honom till en elak person. Alla de tillfällen jag fått höra hur värdelös jag är har satt sina spår. Allt elakt han sa när han var full har tagit ifrån mig de minnen av när han var kärleksfull och snäll. Känslorna jag har kvar från förhållandet är att jag är otillräcklig för alla och att jag inte duger. Jag vet egentligen inte om det är hans ord han sa när han var full som är det värsta, utan känslan av att bli bortvald till förmån för alkohol varje gång, de känslor som det har skapat hos mig är hemska. Jag borde sprungit för livet mycket mycket tidigare. Jag borde ha ansett att livet var mer värt än det liv jag levde. Men jag stannade, i flera år stannade jag. När jag väl sprang var det försent...

Vaknar av mig själv, slår upp ögonen och tänker, inte en dag till. Livets skådespel skall spelas och min roll som den glada, positiva och hjälpsamma skall intas. Jag dricker ett par koppar kaffe, försöker starta morgonen med lugn och ro. Klarar inte längre av att stressa på morgonen. När det är dags att kliva ut är rollen intagen, jag är förberedd på att spela. Manuset är skrivet sedan länge och jag kan mina repliker utantill. Under föreställningen har jag inte levt som medberoende i flera år, ångest existerar inte och ingen kan ta mig för deprimerad. Under föreställningen försöker jag spela rollen fullt ut, men det är svårt. Kraften och energin som behövs finns där inte. Jag behöver ta paus och gå undan, vara för mig själv en stund, samla ny kraft. Jag smiter undan ibland, jag lämnar jobbet för att få en stund ifred. Jag behöver det för att orka.

I vissa stunder under föreställningen blir jag mig själv, i stunder där någon försöker komma nära. När frågorna blir för nära sanningen eller när någon försöker visa omtanke och uppskattning, där sluter jag mig likt en mussla. Jag är inte ärlig eller sann mot min omgivning, men mitt verkliga jag har inga tankar på att vara det heller. Mitt verkliga jag kommer aldrig någonsin att släppa in någon igen och i de stunder där någon försöker, där blir jag trots allt mig själv. Men bara för en stund, jag håller avstånd och väjer undan från närgågna frågor och undrande ögon. Jag förflyttar snabbt mig själv en bit ifrån och pustar ut. Jag kan återgå till min roll, den är välbekant och jag är bra på den, jag är faktiskt riktigt bra på den!

Jag önskar jag tänkte så under åren med mannen. För varje dag med alkohol dog en del av mig och mitt värde som människa fick sig en törn. Det är lätt att tänka och tycka att det bara är att släppa och gå vidare, men för mig är det inte riktigt så enkelt. Bortsett från mitt dåliga mående känner jag att det är viktigt att hitta någon form av förklaring till varför jag stannade. Egentligen kanske inte varför jag stannade, utan varför jag inte anser mig själv vara värd något bättre. Det är inte främst för att släppa och gå vidare utan för att undvika att hamna i liknande situation. Det är därför jag så förtvivlat söker efter svar. Min psykolog hjälper mig att bena ut en hel del mönster i mitt liv, och det behöver jag. Jag behöver förstå vad det är som gör att jag utan att tveka ställer upp för andra men att jag sällan eller aldrig ställer upp för mig själv. Jag behöver veta varför jag likt ett litet barn skriker efter trygghet och vad det svarta inom mig kommer ifrån. Jag behöver förstå att världen inte bara är ond och att det finns goda och pålitliga människor. Det är mycket jag behöver förstå, och så lite som jag just nu vet.

I dag är ingen bra dag, som vanligt känns det redan när jag vaknar. Mörkret är total, det omsluter mig och jag ser inget ljus. Jag försöker motivera mig och tänka att det går över, att ljuset snart kommer fram. Klockan var 05.00 när jag vaknade, omöjligt att somna om. Tröttheten är påtaglig och viljan att göra något är som bortblåst.
I fredags var jag på middag, jag hade roligt och människorna som var på festen är fantastiska. Jag tror att reaktionen kommer nu. Jag orkar inte fullt ut. Trots att jag hade roligt tar det mycket energi att att vara med många människor. Konsekvensen ser jag idag. Jag är trött, less och känner inte för att göra något av denna dag. Jag tänker att det är märkligt, jag borde få energi när jag är med andra och har roligt, men för mig är det tvärtom. Ångesten finns där, den håller mig i sitt grepp och får kroppen att spänna sig så att det gör ont. Ångesten håller mig vaken fast det jag helst skulle vilja är att sova.

Jag kom hem från jobbet, det var fredag klockan var ca 16.00. Du var hemma, du dammsög och groggen var upphälld. Du var redan irriterad på mig. Du fräste åt mig, jag gick undan. En stund senare planerade vi maten. Du lagade mat, fantastik god mat. Du fortsätte dricka grogg och jag satt framför teven eller datorn. Till maten drack jag läsk eller vatten, du drack grogg. Efter maten satte du dig vid datorn, du hade ingen ro att sitta med mig vid teven. Musik spelade, glaset var fullt och du började bli påtagligt full. Ca 22.00 gick jag och la mig, orkade inte se på dig. Jag kollade på teve i sovrummet, omöjligt att somna. När jag var på väg att somna hörde jag dig börja sjunga, med ett ryck satte jag mig upp. Jag försökte slappna av och somna igen, men plötsligt sjöng du igen, musiken var så pass hög att trots att du hade hörlurar hörde jag ända in i sovrummet vilken musik du spelade. Jag kände den pyrande irritationen komma. Jag stiger upp, ber dig vara tyst och sänka, jag vill sova. Du tittar på mig med glansig blick, du är full, väldigt full. Du skrattar och viftar åt mig att jag skall gå.

När klockan är 01.00 ungefär, kommer du in i sovrummet. Full frågar du mig varför jag är så jävla tråkig, varför jag aldrig vill sitta med dig och dricka vin. Jag är så tråkig. Du kan knappt stå på benen. Jag ber dig lämna mig ifred. Du blir arg, börjar säga elaka saker. Jag ber dig återigen att lämna mig ifred. Du säger att du skall gå, att du inte vill ha mig, att det är över, över för alltid. Jag är en jävla sockärring.. Jag är tråkig. Du frågar om jag är homosexuell eftersom jag aldrig vill vara med dig. Du säger en massa elaka saker och flera gånger ber jag dig gå. Du gapar och skriker. Tillslut går du. Klockan är 02.30 och jag skall försöka somna. Jag har kastat ut täcke och kudde till det tredje rummet. Jag vill inte att du skall sova med mig. Du är alldeles för full, jag känner bara avsmak. När klockan är 04.00 kommer du in igen. Samma visa, du gapar, skriker och är elak. Du slänger dig i sängen och jag ber dig gå. Men du går inte, så jag väljer att lämna rummet och gå till det tredje rummet. Det tar 10 minuter sedan kommer du efter mig. Så här håller det på. Tillslut är klockan 06.00 och du har äntligen däckat av. Då får jag sova. En typisk fredag hemma hos oss, en fredag som efter ett tag blev vilken dag som helst....

Jag har inte längre någon kontakt med mannen. Jag har inte hört något från honom sedan en månad tillbaka ungefär. Jag vill ha det så, jag vill inte ha någon kontakt. Jag är glad över att han lämnar mig ifred. Jag känner ingen rädsla över att jag skulle ta tillbaka honom eller att jag skulle börja ta ansvar för honom igen. De sista månaderna har jag mer och mer insett hur illa jag gjorde mig själv i förhållandet med honom och vilka konsekvenser det fått för mig. Trots det vill jag inte ha någon kontakt med honom, minnena av alla svek är alldeles för starka och jag mår bättre av att kontakten är bruten.

Dock finns det en sak som sårat mig. Jag vet inte varför jag känner mig sårad och för den delen faktiskt arg. Jag har fått reda på att mannen pratar illa om mig. Jag vet inte riktigt vad han har sagt men jag vet att han har pratat illa om mig. Jag kan inte låta bli att tycka att det är orättvist. Han kan få känna sig sårad och arg på mig, det är okey, men att prata illa om mig efter allt han själv gjort känns inte rättvist.

Sedan jag lämnade honom har jag inte pratat illa om honom över huvudtaget. Jag vet att han är en snäll person och att det är hans beroende till alkoholen som gör han till den elaka och destruktiva person han var. I nykter tillstånd var han snäll, väldigt snäll. De i min närhet jag pratat med om hans beroende vet detta. Fokus i samtalen handlar mer om hur jag stod ut, och vad som gjorde att jag tillät mig själv att bli behandlad på det viset, jag har aldrig pratat om att han är en elak människa som gjorde det han gjorde mot mig för att han på något sätt medvetet ville göra mig illa. Jag bär på så många hemligheter om vad han har gjort och sagt till mig, inga trevliga hemligheter. Men jag har valt att på ett sätt fortsätta skydda honom då han utan alkohol när han är sig själv faktiskt är en väldigt fin människa.

Därför gör det ont, att få reda på att han valt att prata illa om mig. Det handlar inte om att jag vill att han skall känna tacksamhet över allt jag gjorde för honom, inte heller att han skall känna att han står i skuld till mig för att jag ställt upp. Dock önskar jag att han kan låta även mig vara mänsklig med fel och brister.