alkoholistfru

Jag bloggar för att få ur mig det mörka, för att försöka sätta ord på mina känslor. Jag bloggar för att jag behöver skriva om hur det varit att leva som medberoende. Jag bloggar för att genom skrivandet bearbeta vad jag går igenom och vad jag tidigare genomlevt. Jag bloggar för att få skriva det jag inte klarar av att prata om. Men stunderna där jag mår ganska bra och har roligt finns också. Stunder där jag för ögonblicket glömmer bort allt vad ångest och otrygghet heter. Stunder där jag faktiskt är relativt avslappnad. Dom stunderna finns, och dom försöker jag njuta av. Men i bloggen, där försöker jag släppa ut allt det andra. Jag vill förstå vart känslan av otrygghet kommer ifrån och vad som skapat bilden av mig själv. Jag behöver förstå för att kunna gå vidare. Jag vill hitta en självklar trygghet som präglar min vardag i stället för som nu en konstant oro.

Jag har alltid haft svårt att öppna mig och prata om mig själv, det är inget som kommit efter förhållandet med mannen. Dock präglades dessa år av att skydda mannen vilket krävdes att jag undanhöll och ljög om sanningen. Jag har aldrig varit bra att ljuga, men att ljuga för att skydda mannen det blev jag expert på. Men jag avskydde det, jag hade dåligt samvete varje gång jag framförallt ljög för våra nära. Livet var väldigt oförutsägbart och långt ifrån tryggt. Vi stod egentligen väldigt långt ifrån varandra trots att vi levde under samma tak. Det gjorde att vi inte heller kunde prata med varandra. Eftersom förhållandet inte ställde några krav på att vi skulle prata med varandra om djupa och viktiga saker kunde jag fortsätta vara sluten och jag behövde inte öppna mig fullt ut för honom. Jag kunde aldrig räkna med att han fanns där när jag behövde honom, och sveken var betydligt fler än de gånger han höll något som han lovat. Det jag längtar efter är att känna mig trygg, men jag längtar även efter att klara av att släppa in någon allra längst in i mitt hjärtas mörker. Men dit in, inne i mörkret, dit kommer ingen....Det är försent..