Livets skådespel...
Vaknar av mig själv, slår upp ögonen och tänker, inte en dag till. Livets skådespel skall spelas och min roll som den glada, positiva och hjälpsamma skall intas. Jag dricker ett par koppar kaffe, försöker starta morgonen med lugn och ro. Klarar inte längre av att stressa på morgonen. När det är dags att kliva ut är rollen intagen, jag är förberedd på att spela. Manuset är skrivet sedan länge och jag kan mina repliker utantill. Under föreställningen har jag inte levt som medberoende i flera år, ångest existerar inte och ingen kan ta mig för deprimerad. Under föreställningen försöker jag spela rollen fullt ut, men det är svårt. Kraften och energin som behövs finns där inte. Jag behöver ta paus och gå undan, vara för mig själv en stund, samla ny kraft. Jag smiter undan ibland, jag lämnar jobbet för att få en stund ifred. Jag behöver det för att orka.
I vissa stunder under föreställningen blir jag mig själv, i stunder där någon försöker komma nära. När frågorna blir för nära sanningen eller när någon försöker visa omtanke och uppskattning, där sluter jag mig likt en mussla. Jag är inte ärlig eller sann mot min omgivning, men mitt verkliga jag har inga tankar på att vara det heller. Mitt verkliga jag kommer aldrig någonsin att släppa in någon igen och i de stunder där någon försöker, där blir jag trots allt mig själv. Men bara för en stund, jag håller avstånd och väjer undan från närgågna frågor och undrande ögon. Jag förflyttar snabbt mig själv en bit ifrån och pustar ut. Jag kan återgå till min roll, den är välbekant och jag är bra på den, jag är faktiskt riktigt bra på den!
