alkoholistfru

Vi fick aldrig några barn. Ingen av oss hade heller inga barn sedan tidigare. På sätt och vis är det "tur" och jag sörjer inte att vi aldrig fick några barn. Jag vet att barn inte hade förändrat honom eller fått honom nykter. Däremot tänkte jag väldigt många gånger genom åren att hade vi haft barn hade jag aldrig stannat. Jag hade inte velat att barn växte upp under de förhållandena vi levde i. Tillvaron var alltför oförutsägbar och otrygg.

Jag kan inte med säkerhet säga att jag hade gått tidigare om vi haft barn, men jag är relativt säker på att jag hade gjort det. Det jag i efterhand funderat på är hur jag faktiskt tänkte. Flera gånger sa jag till mig själv att jag aldrig hade stannat om vi haft barn, men varför såg jag inte mitt eget värde och gick? Vad gjorde att jag tillät mig själv att stanna i en situation som jag hade räddat någon annan ifrån? Med betraktelse kunde jag se mitt liv utifrån och jag minns att jag såg på livet med känslan av att jag inte hade velat att andra hade det på samma sätt, men jag var oförmögen att själv göra något åt det. Samtidigt kände jag aldrig någon avundsjuka på de vänner som hade det bra, som levde i bra förhållanden. Jag var glad för deras skull. Min egen situation var något jag kom att acceptera och någonstans ansåg jag mig själv inte vara värd något bättre. Hade jag lämnat honom tidigare hade jag gjort det för att skydda någon annan, inte för att skydda mig själv. Detta är något jag måstee jobba med, jag måste börja lära mig att skydda mig själv.