alkoholistfru

Lördag, du vaknar, bakfull och med ångest. Jag är trött efter nattens bråk och brist på sömn. Du går på toaletten, tar dig ut i köket, dricker lite vatten. Säger hej till mig. Jag hälsar kort tillbaka, trött sur och grinig. Du frågar vad som hänt, du minns inte nattens händelser. Jag svarar - det vanliga. Du säger förlåt, men det känns inte som att du menar det, det är bara en repris på samma händelse som skett flera gånger tidigare. Det tar någon timme, sedan är groggen upphälld igen. Jag förstår inte var spriten kommer ifrån, jag har tittat i skåp, frys och kyl men har inte sett att det funnits mer. Men spriten är aldrig slut, det såg du till. Timmarna går och du blir allt mer berusad. Jag sitter ensam, uppgiven, sårad, ledsen och övergiven i soffan. Datorn, musik och sprit är vad du vill ha, inte mig, jag räcker inte till. Dag blir till kväll, kväll blir till natt och du är full så fruktansvärt full.

Jag kan inte sova, jag väntar bara på att du skall komma in i sovrummet och bråka. Jag är rädd och orolig, känner otryggheten i hela kroppen. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända denna natt. Hur många elaka saker har du att säga mig i natt, kommer du förstöra något, slå i väggar eller dörrar, eller vad kommer hända? Jag visste aldrig, men jag var rädd. Lördagar blev även de till vardagar, du drack vilken dag som helst. Det fanns ingen dag, ingen tid där jag var tillräcklig. Vad jag än gjorde, hur mycket jag älskade dig så var det aldrig tillräckligt. Spriten vann alltid, och jag, vad blev det av mig?