alkoholistfru

Jag kan inte påstå att jag känt av andra människors oförståelse. Dock är det inte många som vet om hur det egentligen är och hur det har varit. De som vet det mesta har mött mig med respekt och omtanke. De har visat att de bryr sig och de har oroat sig för mig. På så vis har jag valt att berätta för rätt personer. Några vet att jag har ångest men jag har inte förklarat närmare hur den påverkar mig.

Trots detta är jag rädd att möta människors oförståelse. Jag är rädd för att behöva konfronteras med att andra vet att just jag levt som medberoende och vad jag under åren stått ut med. Jag är rädd för att andra skall veta hur svår ångest jag har och hur depressionen kan påverka mig så till den milda grad att livet inte längre känns värt att leva. Hur förklarar man dom känslorna så att andra möjligtvis kan förstå? Hur skall jag kunna förklara vad som sker när mörkret ligger tungt över mig och orken att ens kliva ur sängen saknas. När en dusch känns som ett projekt svårare än att rädda världen, när trycket över bröstet är så tungt att jag knappt kan andas, när den psykiska smärtan gör så ont att den känns fysisk. Hur förklarar man för andra att saker som kan tänkas självklara för andra är så fruktansvärt svårt när mörkret ligger tungt. Öppna post, tvätta, handla, laga mat listan kan göras lång på saker som är svåra att ta tag i när ljuset saknas. Hur förklarar man allt detta för omgivningen så att de möjligtvis kan förstå, förstå känslan och inte fundera över skälen till att jag mår som jag gör.