alkoholistfru

Tänker för mycket, jag tänker på tok för mycket. Jag önskar att hjärnan kunde få vila ett tag. När jag levde med mannen levde jag även med tanken och oron om han var nykter eller full. Var han full fanns oron för vad som skulle hända när jag kom hem, var han nykter fanns oron för när återfallet skulle komma. Hjärnan vilade aldrig då heller utan det fanns hela tiden tankar som löpte amok i huvudet. Under de perioder som han var full minns jag att jag ofta tänkte att nu får det vara nog, nu skall jag lämna honom. Jag klarade inte av att se på honom när han var berusad, jag kände avsmak och jag avskydde att prata med honom när han var full. Jag levde mitt eget liv i sovrummet och gick inte ut därifrån mer än på toaletten. Jag sa inte hej när jag kom hem utan jag gick direkt och la mig. Jag var spänd och orolig och jag undrade alltid hur lång tid det skulle ta innan han berusda kom in till mig. Jag tänkte och undrade vad han skulle hitta på. När han sedan kom in till mig kände jag alltid ilska, jag fullkomligt hatade att se han berusad. Jag var kort i tonen mot honom och jag bad honom alltid lämna mig ifred. Ibland gjorde han det och ibland var bråken igång. jag vet inte hur många gånger vi bestämt oss för att gå isär när han varit full.

När perioderna av nykterhet kom var jag oftast trött, mannen var ångerfull kom med nya löften och bedyrade sin kärlek till mig. Nykter ville han aldrig gå isär. Första dagarna var han alltid extra snäll och extra kärleksfull. De dagarna tyckte jag ofta synd om honom eftersom han mådde väldigt dåligt. De dagarna symboliserade dock någon form av försoning och återhämtning. Efter några dagar blev vardagen väldigt vanlig igen. När han jobbade fanns oron för återfall alltid väldigt närvarande och när han var arbetslös fanns oron ständigt där över att han var uttråkad och missnöjd. Efter denna period började jag alltid sakta märka hur han blev mer lättirriterad. En känsla hos mig kom alltid krypande som jag visste betydde att återfallet var på gång. Denna känsla förträngde jag dock alltid, men när väl återfallet kom, för det gjorde det alltid, blev jag sällan förvånad.