alkoholistfru

I stillhet försöker jag tro, tro på att livet har något positivt i beredskap för mig. Jag försöker tro att det jag genomlevt har någon mening, en mening jag inte förstått ännu. Jag försöker tro att mannen kommer klara av att leva ett bra liv, fast inte tillsammans med mig. Jag försöker tro att människor inte sviker och jag försöker tro att allt kommer bli bättre.

Tänker på att om jag förlorar hoppet, vad finns det kvar då? Hoppet och tron på förändring som jag är bra att se hos andra ser jag inte lika självklart hos mig själv. När de dåliga dagarna kommer och jag faller ser jag inget hopp och jag kan inte känna någon tro.

Sent igår kom ett minne över mig. Ett minne som skapade smärta. Men idag minns jag inte vilket minne det var. Jag försöker att minnas men det är svart... Jag är rädd för att släppa fram all smärta. En påtaglig smärta sista dagarna är oron för en annan. En annan människa som är bland det finaste jag sett. En människa som jag känner att jag svikit, en som jag vet behöver mig fast jag inte kan finnas där. En människa som jag faktiskt älskar..