alkoholistfru

Jag har länge känt skuld, skam, ilska och klandrat mig själv. Jag har varit fruktansvärt arg på mannen på mig själv och på många i min närhet. Jag har känt ilska och besvikelse över att människor haft misstankar om hur det varit, att de pratat med varandra men aldrig med mig. Jag önskar att någon hade vågat prata med mig, jag kan inte säga att jag skulle gått tidigare men kanske hade jag inte känt mig lika ensam under alla dessa år. Skuld och skam bär jag fortfarande på, men den senaste tiden har även fina minnen med mannen kommit. Nu stundar påsken och just påsken är en högtid som jag minns med glädje. Jag känner mig glad över att de fina minnena kommer. Jag vill inte bara komma ihåg det svåra. Jag är inte rädd för att jag skulle gå tillbaka till honom men jag välkommnar de fina minnena som trots allt finns. Jag behöver dom för att orka förlika mig med och acceptera att jag levt i förhållandet som medberoende. Fina minnen får mig att förstå och inte bara klandra mig själv. Dock för minnena med sig en sorg, en annan sorg än den jag känt tidigare. Jag kan sakna en del av det vi hade utan att för den delen vilja ha det tillbaka. Men vi hade många fina stunder och jag vill minnas och komma ihåg dom.

så förnärvarande är jag sorgsen, men inte på det sätt att jag är arg på mig själv. Jag är sorgsen över att nästan ett 8-års förhållande faktiskt är helt över.