alkoholistfru

Det är en tung ryggsäck, en ryggsäck fylld med hemligheter. Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att jag själv valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att jag hela tiden är på min vakt, jag behöver kontroll och jag får hela tiden väga mina ord. Mitt förhållande till mannen har jag burit för mig själv under många år och det är först nu som en del fått reda på hur det verkligen var. Men fortfarande har jag svårt att prata om det, jag har svårt att berätta och skammen och skulden är stor. Jag försvarar honom, jag skyddar honom och jag tror att jag skyddar mig själv. Eftersom jag hela tiden behöver ha viss kontroll oroar jag mig en del över att andra har berättat, att det går omkring människor i min närhet som vet, trots att jag inte valt att berätta. Jag undrar om det finns dom som ser annorlunda på mig än tidigare eftersom de vet saker om mig som de egentligen inte skall känna till.

En ryggsäck full av hemligheter skapar stress, den är tung att bära och den är svår att lägga ifrån sig. Bland andra människor bär jag ryggsäcken hela tiden och jag ser till att den inte öppnas. Frågan är vem det är jag skyddar? Är det verkligen mig själv eller är det en del av medberoendet? Är det mannen jag fortfarande skyddar, kanske rädslan handlar om att jag känner att jag sviker om jag berättar. Skyddar jag hans familj av rädsla eller respekt? Hemligheten är något jag och mannen fortfarande delar tillsammans men hur tyst är han? Hans problem är uppenbara för hela hans omgivning och missbruket har gått så långt att han knappast har kunnat dölja det för någon i hans närhet. Så vem är det jag inte berättar för? Om hans familj, vänner och våra gemensamma vänner vet är det bara mina vänner som inte vet. Varför är det så viktigt för mig att de inte vet? Är det min egna rädsla, en del av medberoendet eller handlar det om min oförmåga att lita på andra och att prata. Kanske är jag rädd att tvingas prata om det som faktiskt är smärtsamt.