alkoholistfru

Oron på kvällen är fruktansvärd. Den ger mig ingen ro och tankarna är många. Idag när klockan ringde var jag så fruktansvärt trött. Huvudet kändes som en betonklump och ögonen ville inte alla öppna sig. Jag fattade ett snabbt beslut att stanna hemma. Stängde av väckarklockan och somnade om. Vaknade vid 11.30 och var fortfarande trött. Klockan är nu 16.00 och jag har fortfarande inte klivit ur pyjamasen, idag är med andra ord ingen vidare bra dag.

Det är det här som är det obegripliga med sjukdomen. Vissa dagar är energifyllda och bra medan dagar som dessa är totalt tvärtom. Trött, ledsen och totalt energilösa. Jag avskyr dessa dagar, jag arbetar med att tänka positiva tankar men det är på gränsen till omöjligt. Jag känner mig ensam, fruktansvärt ensam. Känslan av att ingen förstår fyller mitt inre och det dåliga samvetet att jag inte klarar av att gå till jobbet är närvarande. Samtidigt försöker jag tänka på att det är precis så här jag måste göra, jag måste ta hand om mig själv och det är ingen katastrof att jag inte är på jobbet. Jag är anträffbar, telefonen är på och händer det något går det att få tag på mig. Detta dämpar misslyckandet av att jag inte är på plats och att jag inte klarat av att ta mig dit. Men jag har svårt att förstå vad som händer inom mig när dagar som dessa kommer, jag undrar när det skall gå över och framförallt när skall kvällarna kännas så där härliga som de tidigare gjort..