alkoholistfru

Har haft några bra dagar. Jag har haft en del energi och känt mig nöjd över det jag presterat. Orosmolnen är sömnen, att jag har svårt att komma till ro. Kroppen är väldigt spänd och nacke och axlar värker.
Jag märker dock att jag faller lätt, det skall inte mycket till för att den värdelösa känslan skall infinna sig. Detta skedde i eftermiddag. Jag tycker att jag under året som varit kämpat, slitit och försökt sköta framförallt mitt jobb så bra jag kan. Jag tycker att jag många gånger bidrar och är flexibel på min arbetsplats. Någon gång önskade jag att även en chef kunde se detta. För andra året i rad har jag varit en av de som fått lägst löneförhöjning utan att fått en bra förklaring. Kollegor som jag varit med och lärt upp har gått om mig lönemässigt. Egentligen är detta med lön inte en stor sak för mig men det är oundvikligt att inte jämföra sig med andra. men det värsta av allt är inte att chefen inte ger mig högre lön utan att han frågar när jag kommer arbeta heltid igen, i stället för att fråga hur jag mår. Det sänkte mig, det var det som fick mig att falla. En bekräftelse på att jag inte har något värde som människa utan endast är en pjäs i spelet som kallas livet.

Jag trivs med mina arbetsuppgifter och jag trivs med mina kollegor, men på något sätt bekräftar arbetsplatsen mina föreställningar om att jag inte duger. Någonting gör att mitt självförtroende inte stärks på jobbet utan snarare sänks. Jag bröt upp från min alkoholiserade sambo, kanske är det dags att bryta upp och kliva vidare även när det gäller arbete?