alkoholistfru

Veckan som varit har verkligen gått i tänkandets tecken. Tisdag och onsdag var riktiga skitdagar då ångesten och kraftlösheten var hemsk. Övriga dagar har väl varit okey men just nu tänker jag mycket. Tankarna handlar mycket om framtiden, vem är jag och vart är jag på väg. Vad vill jag egentligen göra och är jag kapabel till att ta mig an en ny utmaning? Jag har som jag skrivit tidigare kommit fram till att på mitt nuvarande arbete kommer jag troligtvis aldrig bli frisk. Mitt självförtroende och min självkänsla slår i botten när jag är på arbetet. Jag har blivit väldigt känslig för kritik och jag klarar inte på samma sätt stå upp för mig själv på arbetet. Trots att jag haft det tufft privat så var det på arbetet som helvetet bröt loss med första starka panikångestattacken. Jag har hela tiden tänkt att mitt privatliv varit den enda orsaken men på senare tid har jag insett att det inte varit så. Arbetet har sin del i detta och det är när jag är på min arbetsplats som ångesten är som mest påtaglig. Jag trivs med mina kollegor och med mina arbetsuppgifter men det räcker inte.

Privat har det hänt en del. Mannen är nu i behandling och jag vet inte riktigt hur det går. Jag hoppas så klart att det går bra för honom och att det kan bli en ny start för han. Trots att han har väldigt mycket resurser så tvekar jag, jag är inte säker på att han kommer att fixa det. Alla chanser och möjligheter han tidigare haft har han sumpat och jag har svårt att tro att det skall gå vägen denna gång. Jag känner mig dock helt säker på att även om han kommer vara nykter när han kommer hem kommer jag aldrig gå tillbaka till honom. Kärleken till honom finns inte och även om känslorna skulle återvända vill jag inte leva i en ständig oro. I detta känner jag mig i alla fall just nu väldigt stark.