alkoholistfru

Jag har svårt för begreppet att vara stark. Jag får ofta höra det, att jag är så stark. Själv har jag aldrig sett mig själv på det sättet. Efter att levt i ett medberoende under många år utan att berätta för någon har för mig inte varit ett tecken på styrka, utan snarare tvärtom, en svaghet. Mina svårigheter att ta hjälp av andra när jag mår dåligt och framförallt vara ärlig mot omgivningen om hur det är och hur jag mår är för mig inte att vara stark. För mig är detta en svaghet. Dock har jag fått en annan bild över att vara stark. Min psykolog har gett mig en hel del värdefulla tankar om begreppet styrka som jag kan känna igen mig i.

Jag ser tillbaka på mitt liv, jag backar bandet många år bakåt och jag kan med hjälp av psykologen se att min person att vara stark formade mig tidigt. Hade jag inte haft en viss styrka hade jag inte överlevt, och hade jag levt hade mitt liv troligen varit en stor misär. Styrkan hos mig ligger i att jag alltid har överlevt, jag har trots allt skapat mig ett liv med utbildning, bra jobb, vänner och ett stort engagemang på min fritid. Det är starkt, det kan även jag se. Men att upprätta denna sida av mig själv hela tiden är förödande. Att hela tiden kämpa för att bilden inte skall rämna tar kraft och energi. Fortfarande är det väldigt få personer som vet att jag är sjuk, eller hur mitt liv med mannen har varit. Jag kan inte berätta för då kanske bilden av mig själv förändras. Men nästa fundering är om det skulle vara så farligt? Varför skulle inte jag kunna få visa mig ledsen eller sårbar? Vad är det som gör att jag inte kan tillåta mig själv att vara helt ärlig med vem jag är? Min psykolog påminner mig varje gång att jag inte får döma mig själv så hårt. Jag vet att hon har rätt, men det är svårt, så förbannat svårt.