alkoholistfru

Precis så känns det, jag rusar genom livet utan att stanna upp och tänka eller reflektera. Jag funderar på om det är ångesten, smärtan eller oviljan som gör detta. Kanske är det en kombination av allt. Jag köper saker, jag säger ja till allt och jag tar på mig fler och fler projekt. Jag har alltid haft svårt att säga nej, men nu, nu existerar ordet nej inte över huvudtaget. En hel del saker jag säger ja till är sådant jag verkligen trivs med att göra, och det är väl positivt? Men andra beslut jag fattar, fattar jag i stunden utan att tänka på vilka konsekvenser det ger mig. Frågan är hur många extra problem jag skapar för mig själv. Till slut måste jag vakna upp, och vad finns kvar då? Spillror?

Jag tänker på mannen, och funderar på hur han fattade alla sina beslut. Alla gånger han tog pengar från mitt konto för att spela poker. Eller de gånger han spelade upp hela krediten på poker. Han var ju full när det skedde, han skulle aldrig göra det nykter.. Vad skall jag skylla på när bakfyllan kommer? Ångest kanske...