alkoholistfru

Känslan av att vara bortvald är stark. Den känns fysisk, och jag tror nästan att den går att ta på. Bortvald, ett begrepp ett ord som jag tyvärr känner mig väldigt bekant med. En känlsa stark och kraftfull som inte för något gott med sig. Jag tror att alla vi som levt eller lever i ett medberoende kan känna igen sig i den känslan. Aldrig kommer man i första hand och man blir alltid bortvald till förmån för flaskan. Förnedrad, kränkt och väldigt ledsen står man själv kvar men önskan om att någon gång få vara den som blir vald. Men i en relation där alkohol finnns, där blir man aldrig vald, man blir alltid bortvald.

Jag ser över mina egna mönster, kritiskt granskar jag mig själv och kan se att jag flera gånger i livet försatt mig i situationer där jag blivit bortvald. Det är som att det trygga för mig finns i otryggheten och jag gör val i livet som bekräftar min känsla av att inte duga. Mitt långa förhållande med den missbrukande mannen är en av de yttersta bekräftelserna på att inte duga. Samtidigt är det dubbelt, för i bland dög jag. Känslan av att han inte klarade sig utan mig och att jag tillförde honom ett värde i livet, den känslan kunde periodvis kännas lika starkt. Utan mig hade han varit död, fick jag ofta höra han säga till mig och det gav mig en känsla av att vara viktig. Jag, lilla jag, var så viktig att han inte skulle överleva utan mig. Den bekräftelsen var stark och jag hade i stunden ett värde. Dock skapade det självklart en omedveten stress, jag tog på mig stort ansvar och i slutänden var denna känslan en bidragande orsak till att jag stannade. Ena stunden bortvald - andra stunden det allra viktigaste, två motpoler där jag alltid strävade efter att vara det viktigaste. Jag levde för de stunderna, dom varade inte länge, men de bidrog till att jag stannade.