Lite bättre...
Denna dag har varit en av de mörkare dagarna. Under några timmar var det på gränsen att jag inte stod ut. Ångestens grepp om mig var total och min vilja att kämpa var som bortblåst. Nu har det äntligen lugnat sig lite och kroppen är spänd men ångesten har sjunkit.
Året som passerat har varit ett svårt år, många ledsamma stunder men självklart flera fina ögonblick också. Jag försöker fokusera på de fina stunderna som varit, på de minnen som jag vill bära med mig.
Separationen i december var ett stort steg, ett välbehövligt steg. Jag vet att han har rasat, han dricker och planerar inte att sluta. Jag vet att han vill att jag skall må bra och självklart vill jag honom inget illa.
Men min ilska över mig själv är stor, jag försöker förstå att jag valde att stanna men det är svårt.
Minns julen 2008 då mannen var väldigt sjuk. Han hade lunginflammation så julen tillbringades hemma. Trots att han var väldigt sjuk stoppade det honom inte för att dricka. Han drack hela julen, vid midnatt gick det inte att prata med honom. Jag var besviken, tyckte han var jobbig och julen var förstörd. Nyår var samma visa. Jag flydde till en vän och mannen satt hemma själv och drack. Jag minns att min vän fick följa med hem. Mannen hade ringt flera gånger under natten och jag kände mig lite rädd. Han var egentligen aldrig våldsam men oron att han skulle gå över gränsen fanns alltid där. Han var arg när vi kom, han var otrevlig mot min vän. Jag gick och la mig, det sista jag hörde var att jag var värdelös....
