alkoholistfru

Det känns som att jag tar avsked. Jag säger adjö till den naiva, godtrogna och ofta snälla person jag varit. Jag kommer inte längre att öppna mitt hjärta, jag tänker inte släppa in någon. Jag kommer inte lita på någon och jag kommer inte alltid att ställa upp. Jag tänker tro det värsta innan annat är bevisat och med misstänksamma ögon kommer jag kritiskt granska människor jag möter. Jag tänker fortsätta spela rollen som glad och positiv och frågar ni mig hur jag mår kommer svaret vara strålande. Jag skall ta på mig en mask, jag har burit den förut och jag skall bära den igen. Likt en skådespelare på dramaten skall jag se mitt liv med andra männsikor som ett arbete. Jag skall spela huvudrollen och jag skall tjäna på det. När jag kliver ut genom min dörr kommer ridån att gå upp och ner jag kliver in i mitt hem igen kommer ridån att sänkas. Jag skall applodera mig själv för alla de gånger jag stått på scen och spelat min roll, för varje gång ingen klarat av att sänka min gard. Detta är mitt nya jag, men jag vill bli ihågkommen för den jag var...

Det kom in två nya människor i mitt liv. En stor och en liten. Likt en stormvind blåste de tag i mitt hjärta och höll det vinande i sitt grepp. Den lille var något alldeles extra, en liten person men med ett stort inre. Han kom att betyda allt på väldigt kort tid. Den store var också speciell, men han är vuxen och får själv ta sitt ansvar. Den lille däremot, han är ett barn, en underbar pojk som greppade mitt hjärta och det var fullkomligt omöjligt att värja sig.
Men stormvindar beddarar alltid till slut, och även denna vind ebbade ut. Den store valde att låta stormen föra honom vidare, han tog med sig den lille och i stormens förödelse står jag ensam kvar.

Jag öppnade mitt slutna hjärta och lät de komma in, jag valde att försöka på nytt fast jag inte var redo. Jag har återigen bekräftat mig själv med att jag inte duger och att jag inte kan skapa lycka varken för mig själv eller för andra. Jag har en del att fundera på, en läxa att göra och jag måste läka. Precis just nu har mitt hjärta brustit...

Till den Lille;
Jag gråter för att jag mist dig, men jag är glad över att fått träffa dig.
Du är det finaste någon skapat på denna jord, och jag önskar jag fått se dig växa upp.
Jag är ledsen över att vi vuxna inte klarade av det bättre än vad vi gjorde, inget av det är ditt fel.
Du skapade glädje och spred kärlek och den korta tid du var hos mig kommer jag alltid att minnas med ett leende. Låt aldrig någon få dig att känna att du är värdelös eller att du inte kan. Du klarar precis allt du vill.
Låt inte någon bestämma vad du skall känna, dina känslor är dina och du har rätt att känna det du gör.
Glöm inte att när du känner dig rädd, ensam, ledsen eller saknar självförtroende, blunda och tänk på mig, jag kommer känna det och tänka på dig och ge dig styrka.

Jag sa aldrig att jag älskade dig, men jag är säker på att du förstod!

Jag har svårt för begreppet att vara stark. Jag får ofta höra det, att jag är så stark. Själv har jag aldrig sett mig själv på det sättet. Efter att levt i ett medberoende under många år utan att berätta för någon har för mig inte varit ett tecken på styrka, utan snarare tvärtom, en svaghet. Mina svårigheter att ta hjälp av andra när jag mår dåligt och framförallt vara ärlig mot omgivningen om hur det är och hur jag mår är för mig inte att vara stark. För mig är detta en svaghet. Dock har jag fått en annan bild över att vara stark. Min psykolog har gett mig en hel del värdefulla tankar om begreppet styrka som jag kan känna igen mig i.

Jag ser tillbaka på mitt liv, jag backar bandet många år bakåt och jag kan med hjälp av psykologen se att min person att vara stark formade mig tidigt. Hade jag inte haft en viss styrka hade jag inte överlevt, och hade jag levt hade mitt liv troligen varit en stor misär. Styrkan hos mig ligger i att jag alltid har överlevt, jag har trots allt skapat mig ett liv med utbildning, bra jobb, vänner och ett stort engagemang på min fritid. Det är starkt, det kan även jag se. Men att upprätta denna sida av mig själv hela tiden är förödande. Att hela tiden kämpa för att bilden inte skall rämna tar kraft och energi. Fortfarande är det väldigt få personer som vet att jag är sjuk, eller hur mitt liv med mannen har varit. Jag kan inte berätta för då kanske bilden av mig själv förändras. Men nästa fundering är om det skulle vara så farligt? Varför skulle inte jag kunna få visa mig ledsen eller sårbar? Vad är det som gör att jag inte kan tillåta mig själv att vara helt ärlig med vem jag är? Min psykolog påminner mig varje gång att jag inte får döma mig själv så hårt. Jag vet att hon har rätt, men det är svårt, så förbannat svårt.

Den senaste tidens händelser kan väl beskrivas just med ordet cirkus. Jag bestäde mig för att arbeta med mig själv, tänka på mig själv och försöka resa mig upp. Det fungerade inte. Jag kastade mig in i en känslomässig berg och dalbana med mönster som liknade mannens. Alkohol har inte varit inblandat men tillvaron med samma oförutsägbarhet har präglat senaste månden. Helgen gav mig dock ett break och idag vet jag vad jag måste göra. Jag håller på att avsluta något, något som var väldigt viktigt och kanske hade kunnat bli något väldigt bra. I en annan tid vid ett annat tillfälle hade det blivit bra, men inte nu. Det går inte. Min ork att kämpa och stå upp för mig själv finns inte där, jag vet inte heller om den skall behöva finnas. Jag lägger mig platt i stället, håller huvudet högt och vägrar falla ner i en gyttja av intriger och falskhet. Jag behöver lugn och ro, jag behöver vila och ha starkt fokus på mig själv. Jag måste bara hitta mitt egna värde och känslan av att duga. Någon gång, någon annanstan vid en annan tidpunkt hade livet säkert varit riktigt fint.

Det jag i vardagen brottas mest med sedan tiden med mannen är såren efter alla svek. Jag har fruktansvärt svårt att lita på någon, jag tar alltid förgivet att det värsta skall ske. Goda nyheter är jag väldigt skeptis till vilket i sin tur gör att jag har svårt att glädja mig fullt ut när bra saker sker. Katastroftankarna är många och jag bär på en känsla av att jag inte förtjänar att bli lycklig. Min känsla av att människor sviker mer än de finns kvar finns det flera skäl till, åren med mannen har dock förstärkt denna känslan då löften alltid blev till svek. Egentligen är jag inte säker på att jag trodde på hans löften, jag vet att jag ville tro, men innerst inne fanns alltid tvivlet. Tvivlet brottas jag nu med i vardagen oavsett vad det gäller... Mitt mål måste vara att börja tro igen!

Några dagars tystnad från mig här på bloggen, hade önskat att det berodde på att jag haft fullt upp och bara haft roligt. Till viss del har det varit så. Jag har haft några dagar då jag mått väldigt bra, haft roligt och kännt mig lugn. Dock har samtliga kvällar varit ångestfyllda och tankarna har varit många.

Mannen ringde en natt till, han undrade om jag hade någon mat. En liten bit bröd eller något annat. Mitt svar var Nej, jag har ingen mat. Jag stod emot, jag tvingade mig själv att stå emot. Hans svar blev, att då får jag väl dö då. Jag stod emot ändå, trots att det dåliga samvetet gjorde sig påminnt. Jag är glad över att jag gjorde det. Det känns skönt och jag vet att det var rätt.

Min sömn är ett orosmoment som jag är riktigt trött på. Jag har fruktansvärt svårt att somna och jag sover ytterst sällan en hel natt utan att vakna. Det är påfrestande och irriterande och jag mår definitivt inte bra av det.

Jag har inte skrivit om det tidigare, men ytterligare ett problem som utvecklades med mannen var att han började spela. Mycket pengar har gått åt till poker. När han var full hände det flera gånger att han tog pengar från mitt konto och spelade för. Men jag stannade hos han, hur Dum får man va egentligen...

Mannen har druckit i flera dagar. I natt ringde han. Han var full orkade inte mer och undrade vad han kunde göra. Han ville inte tillbaka till avgiftningen där han tidigare varit. Undrade om det fanns andra alternativ. Jag svarade att jag inte vet... Mannen undrade om han var tvungen att spela hög musik eller ta till våld för att någon skulle ta honom så han fick komma bort. Han ville att jag skulle ta ett LVM (som om jag har de befogenheterna). Han konstaterade att hans enda alternativ annars var att fortsätta dricka.

Jag blev orolig, han verkade desperat. Det dåliga samvetet att jag inte hjälper honom slog till med full kraft. Min oro över vad han skulle ta sig för fick ångesten att stiga och tillslut ringde jag polisen. Trots att jag vet att de inte kan göra något kändes det skönt att få prata med någon. Mina tankar om att han skulle kunna skada sig själv eller någon annan kunde inte lämna mitt huvud. Jag tar på mig ansvaret, känner att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om det hände något. Han ringde trots allt mig.

I natt har jag legat vaken, oroat mig, försökt att släppa ansvaret ifrån mig, försöker tänka att det är han som har ansvaret för sig själv. Det går inget vidare. Det går inte. Jag försöker släppa kontrollen över hans situation, försöker att inte finna nya lösningar åt honom. Men det är så förbannat svårt, jag klarar det inte. Tänk om det händer något, är jag trots allt inte till viss del ansvarig då?

Denna dag har varit en av de mörkare dagarna. Under några timmar var det på gränsen att jag inte stod ut. Ångestens grepp om mig var total och min vilja att kämpa var som bortblåst. Nu har det äntligen lugnat sig lite och kroppen är spänd men ångesten har sjunkit.

Året som passerat har varit ett svårt år, många ledsamma stunder men självklart flera fina ögonblick också. Jag försöker fokusera på de fina stunderna som varit, på de minnen som jag vill bära med mig.

Separationen i december var ett stort steg, ett välbehövligt steg. Jag vet att han har rasat, han dricker och planerar inte att sluta. Jag vet att han vill att jag skall må bra och självklart vill jag honom inget illa.
Men min ilska över mig själv är stor, jag försöker förstå att jag valde att stanna men det är svårt.

Minns julen 2008 då mannen var väldigt sjuk. Han hade lunginflammation så julen tillbringades hemma. Trots att han var väldigt sjuk stoppade det honom inte för att dricka. Han drack hela julen, vid midnatt gick det inte att prata med honom. Jag var besviken, tyckte han var jobbig och julen var förstörd. Nyår var samma visa. Jag flydde till en vän och mannen satt hemma själv och drack. Jag minns att min vän fick följa med hem. Mannen hade ringt flera gånger under natten och jag kände mig lite rädd. Han var egentligen aldrig våldsam men oron att han skulle gå över gränsen fanns alltid där. Han var arg när vi kom, han var otrevlig mot min vän. Jag gick och la mig, det sista jag hörde var att jag var värdelös....