alkoholistfru

Det jag i vardagen brottas mest med sedan tiden med mannen är såren efter alla svek. Jag har fruktansvärt svårt att lita på någon, jag tar alltid förgivet att det värsta skall ske. Goda nyheter är jag väldigt skeptis till vilket i sin tur gör att jag har svårt att glädja mig fullt ut när bra saker sker. Katastroftankarna är många och jag bär på en känsla av att jag inte förtjänar att bli lycklig. Min känsla av att människor sviker mer än de finns kvar finns det flera skäl till, åren med mannen har dock förstärkt denna känslan då löften alltid blev till svek. Egentligen är jag inte säker på att jag trodde på hans löften, jag vet att jag ville tro, men innerst inne fanns alltid tvivlet. Tvivlet brottas jag nu med i vardagen oavsett vad det gäller... Mitt mål måste vara att börja tro igen!